Kommunicera Schyst!
I förra veckan var det roligt att arbeta på Add Gender. Som publik på konferensen Schyst! – en konferens om jämlik kommunikation och tillväxt lyftes Add Gender fram som en viktig strategisk partner i jämställdhetsarbetet. Region Värmland har gjort en spännande jämställdhetsresa och bland annat tagit fram en liten och väldigt konkret skrift om inkluderande kommunikation som du hittar på deras hemsida. Den går även att beställa i pappersversion. Om du arbetar med kommunikation på något sätt – använd denna lilla skrift för att säkerställa en mer inkluderande kommunikation.
Det är upp till dig, tech
Sverige har länge varit framgångsrikt inom IT och jämställdhet. Därför har det varit glädjande att se allt fler initiativ för att främja just jämställdhetsarbetet inom IT-branschen. Samtidigt finns det svåra problem med representation av alla kön bland anställda på IT-företag och på tech-konferenser, och branschen dras med en problematisk machokultur.
Idag är det dags för STHLM Tech Fest, en tech-konferens där många ledande personer från tech- och startupscenen kommer att delta. Ett av eventets dragplåster är VD:n för den populära dejtingappen Tinder, Sean Rad. Tinder har nyligen blivit stämda för sexuella trakasserier och diskriminering i USA av den tidigare marknadsföringschefen Whitney Wolfe.
STHLM Tech Fest siktar på att bli årets konferens inom tech-världen (sthlmtechfest.com), i nivå med Slush i Finland, och ger startup-företag tillgång till nya användare, riskkapitalister och marknadsföringsmöjligheter. Att de väljer att använda Rad som en förebild är oroväckande för jämställdhetskulturen på eventet och sätter ett dåligt exempel för en ny våg av entreprenörer.
Många företag inom IT arbetar hårt för att förbättra jämställdheten. Industriledare som IBM och HP har båda kvinnliga VD:ar. Startups som Mentimeter visar med hjälp av deras mätverktyg på innovativa sätt att aktivt jobba med och följa upp jämställdhetsarbetet inom tech. I Sverige har även TechEq tagit fart, ett initiativ startat av IT-konsulter på Netlight för att stötta jämställdheten på teknikföretag. Idag har över 60 företag anmält sig till initiativet.
Stämningsanklagelserna mot Tinders VD är dock långt ifrån unika. Diskriminering och trakasserier är fortfarande ett enormt problem inom tech. Forskning från The Center for Talent Innovation:s 2014 Athena Factor 2.0 Rapporten, som tidigare rapporterats om i Harvard Business Review, visar att 51 % av kvinnorna inom tech i USA har upplevt sexuella trakasserier, och 36 % av dem uppfattade fördomar i sina utvärderingar. I Sverige pratade Dagens Industris podcast ”Digitalpodden” nyligen om sexism, och om hur det råder en “bredare kultur av grabbighet” inom teknikbranschen. Likartad kritik har även lyfts kring det senaste STHLM Tech evenemanget, där en av investerarna fällde en sexistisk kommentar på scen utan att någon på eventet reagerade.
Sedan kritiken har STHLM Tech Fest lagt större vikt på jämställdhetskulturen inför eventet och bett alla talarna att skriva under ett kontrakt där de lovar att prata på ett mer inkluderande sätt. Vid sidan av huvudevenemanget har även Klarna, King och andra sponsorer arrangerat Women Create Tech; ett slutsålt evenemang riktat enbart mot kvinnor inom tech- och startupscenen.
Dessa viktiga exempel verkar lovande inför framtiden av svensk tech, men vi är långt ifrån klara. Det är allas ansvar att branschen blir mer inkluderande, och för att vi ska nå dit krävs ett aktivt jämställdhetsarbete.
De 60 plus företag som skrivit under TechEq kommer att börja med att mäta hur många kvinnor och män det finns på varje avdelning och på varje nivå av företaget (ledning, styrelse, osv). Ett tips är att använda sig av gratisverktyg som finns på Jämställ.nu och Do.se. Det senare erbjuder verktyg och lathundar för att ta reda på hur man skapar en jämställdhetsplan, något som lagen kräver av varje företag med 25 eller fler anställda. DO hjälper även till med tips på hur man ska genomföra lönekartläggningar för att förebygga ojämställda löner.
Nyligen har vi sett ytterligare ett exempel på hur gaming-världen har mött flera utmaningar med sexism, dock den här gången men ett annorlunda resultat. Förra helgen fick den välkända gaming kritikern Annita Sarkeesian flera dödshot så extrema att hon inte kände sig säker i sin bostad. Dödshoten var en reaktion på att hon pratade om sexism i spel i sin senaste youtube-serie.
Händelsen ledde snabbt till starka reaktioner inom gaming-communityt. Ett öppet brev som signerades av 2000 dataspelutvecklare och gamers förklarade att de står emot trakasserier och diskriminering i gaming. I brevet skrev de bland annat: ”We believe that everyone, no matter what gender, sexual orientation, ethnicity, religion or disability has the right to play games, criticise games and make games without getting harassed or threatened. It is the diversity of our community that allows games to flourish.”
Men de gjorde mer än bara stå emot någonting som de tyckte var hemskt, de bad även folk att rapportera trakasserier och stå emot det offentligt: ”If you see hateful, harassing speech, take a public stand against it and make the gaming community a more enjoyable space to be in.”
Det är precis detta sorters beteende som krävs inom hela tech-branschen för att diskriminering och trakasserier ska ta slut: folk måste lyssna – inte skratta – när någon berättar en upplevelser av sexism. Det går inte – och det är inte ok – om folk vill ha en bransch där alla är välkomna.
Vi har ett historiskt tillfälle framför oss just nu, och det är dags att göra ett val – vilken sorts bransch vill vi ha? Vill vi ha en bransch med bara en sorts person – vita män – eller vill vi vara välkomnande för alla? Framtiden är i allas händer, och det är allas handlingar och reaktioner på trakasserier och diskriminering som berättar historien om hur vi vill att branschen ska se ut.
Tanvir Mansur, skribent och debattör
Alice Marshall, entreprenör och konsult, Add Gender AB
Karin Bogren, grundare Get to Work HR Consulting
Annie Thorell, initiativtagare Faces of Tech
Anurag Choudhary, Executive Director, Tie Nordic
Donna Hanafi, Marknadschef, Mentimeter
Jane Ruffino, Sunday Business Post
Yasmina Suhonen, student, Hyper Island
Män borde kramas oftare
Sitter med en vän och tar en öl på en av de sportbarer som finns i Stockholm. Någon allsvensk match går på en av skärmarna. Ett gäng killar sitter och tittar på matchen med stort intresse och stor inlevelse. Det som vi slås av är hur hård tonen är i deras kommentarer kring matchen. De negativa omdömena som riktas mot motståndarlaget och domaren är nästan hela tiden homofoba eller sexistiska; ”bögjävel”, ”jävla fitta” och så vidare.
Några dagar senare på mitt andra jobb är det några killar som pratar om en match de sett. Liknande uttryck som de jag hörde på sportbaren florerar även i detta samtal. Jag ifrågasätter deras kommentarer och undrar om de måste uttrycka sin ilska genom att använda sig av ett homofobt och sexistiskt språk. Jag får svaret som jag ofta får när jag ifrågasätter andra män: jag är inte en riktig karl. Hade jag varit det hade jag inte undrat så konstiga saker. Det är inte hat de uttrycker men det är ett starkt ogillande.
När manliga sammanhang blir ifrågasatta så bemöts det ofta med hat och ilska, något som artikeln ”Macho frizoner under attack” beskriver på ett bra sätt. Jag upplever att det som artikelförfattaren Marcus Priftis diskuterar stämmer.
Håller du med om att det ser ut så här? Och i så fall måste det vara så här?
Allas lika värde – och de starkas ansvar
Det var frukost i en liten tvåa i en medelklassnärförort till Stockholm. På radion pågick partiledarutfrågning på P1. Åkessons tur.
Först ville elvaåringen stänga av, men jag sa att det är bra att också höra på vad de faktiskt säger för att få inblick i det som uppenbarligen existerar där vi lever. För att lyssna in de retoriska metoderna och med släppta hakor försöka ta in de bakåtsträvande och historielösa resonemangen. Lyssna på barriärbyggarna, de som vill stänga ute istället för att omfamna. De som säger nej till framåtrörelse, nej till utveckling, ja till rädsla, ja till begränsningar. De som vill gå bakåt, bevara, lägga på locket som vi kämpat i generationer för att kunna öppna – och behålla öppet. De som tror att ”kultur” är en fast form när det i själva verket är något som är i ständig förändring. De som vill sluta berätta den magiska sagan som är beroende av nya influenser och som bara kan existera i det kaos och den spänning som bildas i gränslandet mellan tryggheten och det okända. De som vill gå från mångfald till enfald. De som inte förstår att förändring alltid är smärtsam men helt avgörande – på individnivå och för världen.
De som har suttit tryggt och alltid haft mat för dagen, aldrig hotats för sina åsikters skull och som har fått välja sin framtid och fått tro på sina drömmar. De som alltför sällan tänker och känner ”Det kunde varit jag”.
Jag resonerar med ungarna. Försöker nyansera. Försöker förklara, för de förstår inte. De förstår verkligen inte. Och med barns känslomässiga logik ”Varför ska man inte vara med och hjälpa de som har det svårt?”
Jag säger att det är komplext. Att vi alla är olika och har fått olika förutsättningar när vi ser på livet – att inget är enkelt och att alla inte vill hjälpa för de kanske inte själva fått hjälp när de behövt. Att det är svårt att vara modig om man är rädd för det som är nytt.
Och när rädsla stelnar, då blir den till hat.
Som lavan efter en vulkan. Den blir hård som sten och täcker hela marken. Det är svårt och tar tid att ta hål på den och det räcker kanske inte ens med ett helt liv.
Ungen ser fortfarande ut som ett frågetecken med väldigt höjda ögonbryn. För honom är det så självklart. För honom är defaultläge att bry sig om, allt annat är avvikande. Och jag tänker: Vad händer på vägen mot vuxenvärlden? Var försvinner barnets fantastiska och goda urkraft? Var slipas den bort? Hur byggs fördomarna och vad är det som gör att de så ofta vinner över den underbara och naiva öppenheten?
Jag älskar den barnsliga och enkla välviljan. Jag hoppas att nästa generation håller den i ett krampaktigt grepp, för det känns som att den behövs mer än någonsin nu.
Vi börjar plocka undan frukosten. Jag tar smutsig disk, de tar mjölkpaket och flingor och bröd. Jag hör honom mumla.
”Jag tycker att man har ett ansvar…”.
”Vad sa du?”
”Jag tycker att man har ett ansvar att försöka förstå hur andra känner och ta hand om de som inte har det så bra som vi”.
Ja, min älskling. Det har vi.
Låt oss ta det.
Innan allting blir till lava.
Olika perspektiv berikar
Att jobba med Add Gender har sina sidor. Tänk dig att du arbetar med människor som är intelligenta, kunniga, professionella, har underbara personligheter och brinner för sin sak. Ord som ”dream-team” dyker upp, eller hur? Att finnas i en sådan miljö har helt klart sina fördelar. Det är oerhört inspirerande att vistas i denna kreativa miljö och diskussionerna är utmanande, roliga och många gånger medvetandegörande. Våra olika kompetenser berikar verkligen oss. Men jag tenderar ibland att glömma bort att alla miljöer jag vistas inte innebos av individer som har samma syn på samhället som jag.
I ett sammanhang så träffar jag en bekant som säger till mig:
”Jag tycker att det är jobbigt att låta mina barn växa upp här i Sverige.”
”Jaha, varför då?” undrar jag.
”Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp och se homosexuella vara helt öppna med sin läggning.”
”…”
Jag har blivit så överrumplad av svaret att jag inte hinner gardera mig. Jag känner att det är försent; mitt ansiktsuttryck har avslöjat mig.
”Du blev besviken på mig nu, eller hur?”
”Förvånad är snarare ordet.” säger jag och inser att min lögn inte har varit helt övertygande.
Onödigt att säga kanske, men resten av vårt samtal – som definitivt inte kan kallas långt – blir stelt och obekvämt. Vi skiljs åt och pratar inte så mycket mer med varandra. I efterhand så kan jag bli besviken på mig själv; här fanns ett gyllene tillfälle att prata mer om varför min bekant tyckte som hen gjorde. Förstå lite mer på djupet och samtidigt berätta varför jag inte tycker som hen. Sådana händelser läggs dock i min erfarenhetsbank och gör mig mentalt mer förberedd för liknande situationer.
En sådan, liknande situation hamnar jag i lite senare när jag sitter och äter lunch med en annan bekant. Min bekant lutar sig fram mot mig och viskar:
”Du ser hon som går där.”
Försiktigt sneglar jag åt det håll mitt lunchsällskap nickar diskret.
”Det är inte en ’hon’ det är en ’han’!”
”OK.”
”Jag tycker det är sjukt! Vad är det som gör att man vill leva så där? Homosexualitet är också sjukt! Men det får man väl inte säga i det här landet längre. Det råder ingen åsiktsfrihet här längre, faktiskt!”
”Man får tycka vad man vill i det här landet, däremot kan man inte uttrycka alla åsikter hur som helst.”
”Borde väl ha förstått att jag inte skulle ha sagt det där till dig.”
”Tvärtom, för nu kan jag ju bemöta dina åsikter!”
Här följer en lång och mycket givande diskussion där vi kommer lite närmare varandra, men inte så mycket. Jag förstår inte hur hen kan tycka att det är sjukt att vara homosexuell och hen kan inte förstå vad jag tycker är så naturligt med densamma.
Ett litet genombrott kommer dock när vi kommer in på Pride-festivalen.
”Ok ok. Säg att jag nu accepterar homosexualitet. Men varför måste jag då också acceptera Pride? Måste de manifestera sin sexualitet? Det är ju inte så att jag manifesterar min heterosexualitet!”
”Det behöver du inte göra. Den manifesteras ändå 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året.”
”Hur då?”
”Det är kärnfamiljer med heteropar i nästan alla annonser för resor och semestrar. I de annonser för förlovningsringar jag har sett är det bara heteropar. I TV, media, på film så är normen det heterosexuella paret.”
”Ja, men det är ju det naturliga!”
”Men homosexuella har inte valt sin läggning! När valde du att bli heterosexuell?”
”Men det har jag aldrig valt…”
Hen tystnar. Jag upplever ett ögonblick att det pågår något därinne. Jag sitter tyst och låter min bekant tänka. Efter en stund säger hen:
”Hm, jag är inte beredd att säga att du har rätt, för det tycker jag inte. Men du har gett mig något att fundera på.”
Ett litet steg för henom, men ett gigantiskt för mig.
Våra egna åsikter är de svåraste att ändra och våra egna fördomar är de svåraste att övervinna. Det är bara du själv som kan göra det, men vi kan hjälpa dig en bra bit på vägen genom att förse dig med verktyg och nya perspektiv.
