Tillsammans får vi de vildaste idéerna
Den här sommaren var jag inte ledig när jag var ledig. Jag och min särbo körde istället arbetsläger på det lilla torprucklet of mine.
Det började egentligen redan i våras – en gammal bod och en risig utbyggnad skulle rivas och förvandlas till en romantisk drinkveranda som skulle få Ernst att kyssa våra fötter och skola om sig. Målbilden var så extremt tydlig att jag ibland trodde att vi redan hade byggt klart.
Men det har vi inte gjort än. Det vill jag lova. Processen går numera under namnet ”Vatten-över-huvudet”-
Ett gemensamt projekt av den här digniteten kräver sitt teamwork – särskilt när det ska sjösättas, drivas och genomföras av två överentusiastiska kontorsråttor. Uttrycket ”Hur svårt kan det vara?” har många gånger kombinerats med ”Vänta. Jag Googlar.” för att avslutas med ”Okej. Man måste tydligen ha en…”. Och sen fick vi åka till byggmarknaden. Igen. Men vi har lärt oss massor. Tillsammans.
Vid sådana här tillfällen (det är inte första gången vi bygger ihop) dras mycket till sin spets – humör, frustration, blodsockernivåer, viljor och tempo.
Och jämställdhet.
För vad enkelt det är att bli passiv och kliva tillbaka från situationer som inte känns helt igenom bekväma. Att inte välja att testa nytt, att istället välja gamla mönster, undvika att utmana sig själv och varandra. Det är så mycket bekvämare att stanna i de trygga invanda positionerna.
Så. Oerhört. Förutsägbart. Och långtråkigt. Jag vill bryta mig loss, såga, spika, borra, vidga mig, beräkna, kalkylera, bli större, bli bredare, kunna mer, behärska! Jag vill inte kliva åt sidan. Jag vill känna kompetensruset, bli hög på det. Men jag vågar inte alltid hela vägen av en ganska enkel anledning: det här inte mina hoods.
Så därför pratar vi oss genom bygget, för säkerhets skull. Följs åt. För att liksom undvika att glida in i slitna roller. Jag tror det kallas medvetenhet? Om vi pratar är det nämligen påtagligt mycket svårare att komma undan. Ibland åker jag snålskjuts på hans mod, ibland måste han pusha mig att kliva in, ibland får jag hybris… och han med för den delen. Men vi är ett team där en ibland kliver åt sidan för att en annan ska kunna ta plats. Åt båda håll. Vi växer båda. Och när vi gör det kommer de kreativa lösningarna, de vildaste idéerna och de knäppaste detaljerna. Allt det där som kommer göra vår veranda till vår gemensamma prestation.
Mången annan veranda får en annan historia berättad, den om mannens fantastiska bygge och inte så mycket om kvinnans supportande med mat, barnomsorg och allt det där trista som inte syns men som måste göras. Ett annat sorts teamwork. Inte sämre eller bättre, men ofta med lite orättvisare återgivning av prestationer kanske.
Vi vill ha en gemensam berättelse. Och, ja. Vi är olika. Vi har tränats och uppmuntrats att göra olika hela våra liv. Vi har levt i ett samhälle som tillskriver oss olika egenskaper på grund av våra kön och vi på olika sätt förhållit oss till det. Utöver det har vi olika kompetenser och färdigheter, vi är olika individer och personligheter. Inget – hör och häpna – av det har tagits ifrån oss längs vägen. En sak som dock förenar oss med all tänkbar tydlighet: vi gillar iskall gin and tonic.
Nästa sommar sitter vi med varsin i handen. Och skålar för att vi gjort ett grymt jobb.
Tillsammans.
Global sammanställning om faderskapet
I veckan har rapporten ”State of the World´s Fathers” presenterats. Det är den första globala sammanställningen av hur faderskapet ser ut i världen. Avsändarna är MenCare, en global kampanj för män som engagerade och omvårdande föräldrar.
Den visar bland annat att pappor som är engagerade föräldrar och skapar nära band med sina barn lever längre och blir lyckligare. Harmoniska pappor ger i sin tur trygga barn.
Det handlar med andra ord om att förändra bilden av män som föräldrar och samhällsmedborgare. Bilden av mannen i stora delar av världen är oftast inte förknippad med just föräldraskap, närhet till barn och omhändertagande i hemmet. Inte minst brukar man få det bekräftat av utländska gäster här i Sverige som blir förvånade över alla dessa pappor som går runt med barnvagnar. Rapporten djupdyker förstås i mer allvarliga saker också, såsom våld i nära relation och attityder mot homosexualitet med mera.
Rapporten finns att ladda ner via Rädda Barnens hemsida, som är en medlemsorganisation i kampanjen. Där du också kan läsa mer om initiativet på svenska.
”#Stoppamachokulturen” – når inte ändra fram
Byggnads och Byggcheferna har sin kampanj #stoppamachokulturen just nu. Den har mött stark kritik tidigare, till och med anklagats för att vara sexistisk – trots att det är det den ska motverka. Jag har också kritik att framföra.
För det första: Ett normkritiskt fokus som inte räcker hela vägen är mycket riskabelt. Det är mycket bra att deras kampanj inte handlar om att kvinnor ska ändra på sig för att passa in. Den hade lika gärna kunnat göra det eftersom så ser det ofta ut. Många företag satsar på kvinnliga nätverk – där man skickar kvinnorna på läger så att de ska lära sig mer för att passa in. (Resultatet kan till och med bli att de sticker till en annan organisation men det är en annan historia.) Så de fokuserar ändå på normen inom branschen: ”en grabbig jargong”. De vill att den ska stoppas, denna machokultur. Men det blir ju tyvärr så att de fokuserar på normen men klarar inte av att hela vägen uppbringa det kritiska förhållningssättet. Ett mer framgångsrikt normkritiskt förhållningssätt hade varit att ifrågasätta bilden av byggarbetaren och branschen som ”macho”. Nu förstärker de istället den bilden genom en påkostad kampanj. Alla både killar, tjejer och trans som inte identifierar sig som macho, eller för den delen tolkar ”grabbig jargong” som rå men hjärtlig, ser dessa affischer och tänker: ”oj då det där verkar jobbigt, kanske ska välja en annan karriär ändå?” Var det verkligen så de ville att det skulle bli?
För det andra: Bakgrundsfaktan är underligt insamlad. Undersökningen som kampanjen bygger på är gjord av TNS Sifo. Jag tar ut de frågor som redovisas i den debattartikel som i DN lanserade kampanjen:
”Två undersökningar har gjorts bland sammanlagt 2100 respondenter i bygg- och fastighetsbranschen. Parallellt har TNS Sifo ställt följande frågor till 1167 deltids- och heltidsarbetande svenskar:
• Tycker du att du arbetar på en jämställd arbetsplats, det vill säga att kvinnor och män behandlas i huvudsak lika?
• Förekommer det sexistiskt eller könsdiskriminerande språk på din arbetsplats?”
Ur de två utvalda frågorna kan man utläsa följande:
a. De vet inte vad jämställdhet är, att kvinnor och män ska behandlas lika är en underlig definition på jämställdhet. Om frågan hade varit ställd så här: ”vad betyder jämställdhet för dig” antingen med val eller med öppna alternativ. Då kan man få en bild av vad jämställdhet betyder för de som svarar och sedan arbeta vidare med de andra svaren. Det allra bästa dock är att fråga: ”Anser du att män och kvinnor i följande situationer behandlas likvärdigt:” för att sedan rada upp olika branschspecifika exempel. Lektion ett som jämställdhetsexpert är att om du inte ger exempel så kan du inte lita på svaren för när man säger saker som ”lika” eller ”jämställdhet” finns det en tolkning för varje svarande. Lektion två handlar om att inte fråga folk om kvinnor och män behandlas lika i en kontext där vittnesmål och befintlig statistik så uppenbart visar att så inte är fallet. Byggnads har inte gått sina lektioner.
b. De tror att ”sexistiskt” är detsamma som ”sexuellt”. Det är ganska vanligt att man blandar ihop detta på grund av att ”sexism” innehåller ordet ”sex” (dålig översättning från början). Om de inte trodde det skulle de inte ha ”sexistisk” OCH ”könsdiskriminerande språk” i en och samma fråga. Det är som att fråga: ”Förekommer det trappor och trappsteg i ditt tvåvåningshus?”. Så jag tolkar det som att de egentligen vill fråga om det förekommer sexuellt och könsstereotypt (dvs sexistiskt) språk?
När jag startade och drev jämställdhetsgruppen på mitt gymnasium var vår första insikt: skriver vi en fråga i en enkät där vi frågar ”har du utsatts för sexuella trakasserier” svarade i stort sett alla nej. Frågade vi istället: ”har du upplevt någon av följande händelser under din tid som elev på denna skola?” För att sedan radda upp konkreta exempel på både sexistiskt agerande (det vill säga könsstereotypt agerande såsom om vi tar ett exempel man kan ställa inom byggbranschen ”att du som yrkesperson har blivit ombedd att bytas ut mot en kollega av motsatt kön baserat på föreställningar om vad du klarar av i relation till din könstillhörighet?”) och på sexuella trakasserier (det vill säga branschrelaterat: ”har någon av dina kollegor ovälkommen anspelat på sexuellt umgänge i era samtal” eller liknande) så upptäckte vi genast de exempel som vi faktiskt ville komma åt. Och som i sin tur skadade flickor och pojkars arbetsmiljö varje dag på skolan.
Att använda ”könsdiskriminerande” är också en svår växel att lägga i för det tunnar ut betydelsen av just könsdiskriminering – där kön är en av diskrimineringsgrunderna i Sverige, medan sexistisk jargong kan och ska tolkas mycket bredare.
För det tredje: Jämställdhet blir lätt könsbinärt och heterosexuellt. Även om de i kampanjen nämner HBTQ så lyckas den inte leverera hela vägen gällande att inkludera transpersoner och stjärnfamiljer.
Med andra ord så når Byggnads och Byggchefernas kampanj #stoppamachokulturen inte hela vägen. Mest är jag missnöjd för att när en undersökning har sådana kunskapsluckor så gör det att den förlorar trovärdighet. De kallar sin fakta-sida för ”hårda fakta” vilket säkert kommer av krav på ”svart på vitt” som många efterfrågar för att ”gå med på att förändra sig”. Men allt det tragiska som att branschens könsrepresentation är 92 % män och 8 % kvinnor – en extremt könssegregerad miljö, att 99 % av Byggnads medlemmar är män, att 9 av 10 anger att de sett andra må dåligt av kulturen som finns idag… allt det ifrågasätts lätt om de andra frågorna är underligt formulerade. Då blir det inte hårda fakta: det riskerar istället att blir en hård ton mot de som driver frågan om förändring. Exempelvis så är har kampanjen blivit omdebatterat på den antifeministiska sidan Genusdebatten (som jag med viss ovilja länkar till eftersom det är lite som att länka till Darth Vader för en genusvetare – men okej då).
Grunden till kampanjen är enormt viktig. Jag kan inte nog understryka detta. Läs bland annat om vittnesmålen från branschen i den senaste artikeln om kampanjen i DN. Natalie Westmark är branschaktiv och intervjuas i artikeln:
”– Tyvärr är det också väldigt sällan de manliga kollegerna står upp för oss och säger ifrån. Många unga killar som från början är schysta formas på ett negativt sätt av äldre manliga arbetskamrater. Dessutom vågar många unga inte prata om det här, av rädsla för att uppfattas som jobbiga och få dåliga referenser.”
Här har vi en nyckel till hur kampanjen hade kunnat bli det där lilla extra. Normkritik hade varit att inkludera de som har upplevelser av diskriminering (både kvinnor, män och transpersoner) och de som kämpar för förändring, samt att låta dem få tolkningsföreträde – utan att kräva av dem att det är deras ansvar att stoppa något eller berätta sin historia. Kanske en kampanj mer i riktning mot: #vågavägramacho hade varit ett bättre alternativ? Då tror jag att den där som står på perrongen, läser kampanjens budskap, och inte orkar stoppa någon machostämning i resten av sin karriär mer hade tänkt: ”Vad spännande, det händer saker inom bygg, jag kanske ska välja den karriären ändå, och vara delaktig i denna förändring? Jag kan definitivt våga vägra macho!”
Förändring handlar om att ge kraft åt de som har bestämt sig för att förändra, det som de har makten att förändra. Det är svårt att stoppa något som man själv inte är delaktig i. Det är lättare att våga något som man inte vågar om inte andra stöttar en. Låt oss hylla dem inom byggbranschen, av alla kön, som idag vågar vägra macho!
Män sätter Värmland på jämställdhetskartan
Region Värmland och Länsstyrelsen i Värmland har gjort en film. Den är en del, eller ett resultat av, en lång resa där jag har fått möjligheten att vara delaktig sedan 2012 då jag gjorde mitt första uppdrag med regionförbundet i Värmland. Jag vandrade runt i korridorerna och stack in huvudet lite här och var och frågade ”hur går det med jämställdheten?”. Jag gjorde andra saker också förstås, en genusanalys, kartläggningar och djupintervjuer. Men framförallt så stack jag in huvudet och ställde frågan. Ibland förutsätter vi för mycket saker i jämställdhetens namn. Vilka som är intresserade, vilka som är framgångsrika, vilka som är bromklossar och vilka som är mer eller mindre intresserade. Jag är mer för att ställa frågor och vara nyfiken.
I denna Värmländska produktion har de ställt just frågor. Till män. Det blev ett tolv minuter långt svar. En del av männens svar är just nyfikna frågor, förklädda till svar. En del är mer rakt på. Som ett stilla uppvaknande.
Fredrik Wass skriver på Resumés blogg ett par rader om denna långsamt reflekterande paus i en stressig vardag till film.
Jag kan inte annat än hålla med honom om att man först blir lite stressad, ”12 minuter lång – och så bara går de runt och funderar” men jag gillar den också, trots längden och sävligheten. Som ett inslag av hopp i en jämställdhetsdiskussion där vi liksom glömmer bort att aktivt synliggöra männens röster. Eller att männen inte tycker att det är upp till dem att synliggöra sig själva. Eller att de inte känner att de berör dem. Klokast av alla är barnet tycker jag, pojken. Alltid barnen! Tänk om de fick bestämma!
Priset för jämställdhet – Guldvågen
På Add Gender har vi två år i rad gjort ett byråbranschindex tillsammans med tidningen Resumé för att lyfta frågan om jämställdhet i reklamvärlden från insidan. Vi tog fram ett index för att kunna skapa en bild av nuläget på byråerna med syftet att lyfta och fira de byråer som hade kommit längst. Många hade höga ambitioner, men längst ner på listan över det som byråerna de facto gör kom budget för jämställdhet. Vill alla ha jämställdhet utan att någon vill betala för den? Frågan borde med andra ord vara, vad är priset för att en organisation som inte är jämställd?
Den senaste tiden har frågan om representation lyfts av KOMM (branschorganisationen Sveriges Kommunikationsbyråer) som funderade över vem som får synas i Svenska reklam. Deras undersökning visar att den bild som infiltrerar oss genom TV:n, som blickar ner på oss på tunnelbaneperrongen, talar mjukt till oss i radion, de budskap som strömmar från tidningen, på bion, som pop-up fönster i datorn och som väntar på oss i hallen när vi kommer hem, indoktrinerar oss i vad som anses ”normalt”. Visst har vi det senaste året kunnat glädjas över att en kvinna med transbakgrund får fronta Åhléns vårkampanj Vårmod (som vi skriver om här). Men detta till trots ser det rätt vitt och normativt ut på reklampelarna. En kan fråga sig varför det oftast är samma bilder som visas (vit, heterosexuell och inte över 35 och utan synliga funktionsnedsättningar), samma normer som upprepas? Varför är det så lite variation?
Vi kunde i vårt första jämställdhetsindex visa att de medverkande byråerna hade 78 procent delägare och 65 procent Art Directors som var män, medan produktionsledare till 73 procent var kvinnor. Är det homogent och ensidigt bland de som producerar reklam kanske det inte är så konstigt att produkten, reklamen, sedan blir homogen och ensidig? Vi har en tendens att vara överens med de personer som har samma bakgrund som oss själva. Vi bekräftar varandra, håller med, instämmer, men vem ifrågasätter? Vem ska komma med de nya infallsvinklarna, erfarenheter från en annan kultur eller världsdel eller erfarenheter av en annan kropp för den delen? Vem vågar bryta normer och ny mark?
I den andra undersökningen som Add Gender gjorde av byråbranschen kunde vi se att efter bara ett år, då frågan om jämställdhet hade lyfts inom branschen, blev mer jämställdhetsarbete gjort på byråerna. Jämställdhetsplaner skrevs och uppdaterades, personer eller grupper som skulle arbeta dedikerat med jämställdhet tillsattes och ambitionerna höjdes. Fler såg även jämställdhet som en konkurrensfördel (dock utan att integrera det i sin affärsmodell). Men fortfarande finns utrymme för förbättring. En av de största utmaningarna som vi kunde identifiera var bland annat oförmågan för byråerna att själva ta ansvar för att skapa förändringar de ville dra nytta utav. Svaren visade på att ansvaret för förändring lades hos skolor, hos kvinnor och hos individer utan att tänka på att chefer, VD:ar och delägare också är individer med makt att förändra.
Add Gender vill skapa förändring och i och med detta har vi valt att stödja initiativet till det nya priset i reklamvärlden – Guldvågen. Trots en uppsjö av olika priser i branschen saknas det pris som belönar det företag som är den bästa arbetsgivaren ur ett jämställdhetsperspektiv. Syftet med Guldvågen är att visa Sveriges unga reklamare och kunder vilken byrå som är bäst – på riktigt. Kvinnor och män i reklambranschen ska ges lika möjlighet att avancera på byråerna.
Bakom initiativet står kreatörerna Ellinor Ekström och Sophie Lokko, som hoppas att priset kan få kunderna att höja kraven och de nyutbildade talangerna att undvika luftslotten. För att få fram resultatet till Guldvågen kommer vi på Add Gender genomföra en undersökning där resultatet analyseras av en kompetent jury från både reklam- och genusbranschen. Priset kommer att delas ut hösten 2015.
Vi föredrar att jobba med morötter, visa det som funkar, lyfta de goda exemplen och de som vågar utmana, tänka nytt, prova nya vägar och som satsar på en jämställd organisation.
Jämställdhet har ett pris – Guldvågen!
