Inlägg taggade med ’Normer’

HBTQ pĂ„ museet – Varför dĂ„?

För nĂ„gra veckor sedan slĂ€pptes tvĂ„ rapporter som var för sig Ă€r intressanta men som tillsammans bildar ett mönster. Det Ă€r dels RiksutstĂ€llningars rapport ”Museerna och HBTQ” och GLAADS ”2014 Were Are We On Television”. Den sistnĂ€mnda Ă€r en studie av representation vad det gĂ€ller HBTQ-personer inom amerikansk television. Det Ă€r en hoppfull men samtidigt nedslĂ„ende bild som möter oss i rapporten. GLAAD visar pĂ„ att det förekommer representation, men att den fortfarande Ă€r lĂ„g. Även om fler serier visar upp samkönad kĂ€rlek och könsöverskridande individer, sĂ„ Ă€r serierna som inte gör det fortfarande sĂ„ pass mĂ„nga att antalet HBTQ-gestalter ligger kvar pĂ„ 4%.

Varför Àr detta nu sÄ viktigt dÄ? Jo, för att kultur Àr inte ensam produkt som stÄr fritt frÄn samhÀllet. Kultur Àr en spegling av den verklighet som omger den, men den Àr ocksÄ med och skapar verkligheten genom att sÀtta normer. Kulturen Àr alltsÄ bÄde normativ (följer normer) och normerande (sÀtter normer). Kulturen Àr viktig för att vi ska kunna förstÄ oss sjÀlva, genom reflektion kan vi ta det som finns omkring och anvÀnda för att förstÄ vÄr egen position.

Inom museivÀrlden pratar man mycket om kulturarv, alltsÄ de kulturella uttryck som lÀmnas kvar och som anvÀnds för att förstÄ historia men Àven samtiden. Genom att titta pÄ det förflutna ser vi varför vÀrlden ser ut som den gör. Men vad Àr det för historia som berÀttas? Oftast en inramad historia utifrÄn heterosexuella mÀn. Det finns mycket historia som aldrig ÄterberÀttas, eller som tolkas utifrÄn en viss förstÄelse dÀr alla förvÀntas vara heterosexuella. Detta Àr vad rapporten Museerna och HBTQ tar upp, hur museer i Sverige arbetar med HBTQ-frÄgor. Sanningen Àr att det hÀnger pÄ eldsjÀlar pÄ museerna, och oftast görs nÄgot endast vid pridefiranden, oftast för att inga resurser finns. Eller sÄ finns inte kunskapen. Eller helt enkelt inte intresset.

Jag har jobbat med museer kring de hÀr frÄgorna, och varit med i en workshop som en del av researchfasen till rapporten, och kan bekrÀfta den hÀr bilden. Men jag tror ocksÄ att det handlar om dÄlig styrning, att museerna behöver detta inskrivet i sina direktiv för att arbeta med frÄgan. Men framförallt finns det ofta en vilja men man verkar inte veta var man ska börja.

DÀrför har vi pÄ Add Gender ett museipaket dÀr vi studerar samlingar och utstÀllningar utifrÄn queera perspektiv och gör en kartlÀggning med analys analys samt utbildar personalen. Vi tycker att det Àr dags för att HBTQ-personer fÄr sina historier berÀttade vid fler tillfÀllen Àn vid det lokala pridefirandet.

Vi hoppas att vi fÄr ge er redskapen, verktygen och vara er guide pÄ resan mot ett nytt sÀtt att arbeta. För att framtiden Àr jÀmstÀlld.

Publicerad den 25 mars, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

NÄgra tankar inför internationella kvinnodagen: The Girl Effect

SĂ„ pĂ„ söndag Ă€r det dags och Ă€mnet för Ă„rets internationella kvinnodag i Europaparlamentet Ă€r “att stĂ€rka kvinnor och flickor genom utbildning”. Vi vet alla vilken makt utbildning har, kunskap Ă€r nĂ„got som aldrig kan tas ifrĂ„n en.  Det möjliggör att makten över sitt liv och att forma sin framtid sjĂ€lv. Detta gör utbildning till nĂ„got som kan uppfattas som hotfullt av vissa, vilket blev extra tydligt nĂ€r talibanerna sköt Malala Yousafzai. Hon om nĂ„gon har visat pĂ„ utbildningens förmĂ„ga till förĂ€ndring.

PÄ hemsidan girleffect.org berÀttar organisationen om hur och varför de arbetar för att ge flickor verktyg för att sjÀlva kunna förÀndra sin framtid genom just utbildning. I en kort animerad film fÄr vi veta hur verkligheten ser ut för mÄnga flickor runtom i vÀrlden, men dÀr förtvivlan byts till hopp nÀr vi fÄr se vad utbildningen ger för effekter för varje enskild flicka. FÄr en flicka gÄ i skolan till 18 Ärs Älder istÀllet för att sluta vid 12 Ärs Älder förÀndras hennes förutsÀttningar drastiskt. Hon slipper gifta sig som barn, och behöver inte bli gravid vid 15 Ärs Älder eller riskera en komplicerad förlossning. Hon fÄr fÀrre barn med bÀttre hÀlsa och hennes barn i sin tur har en bÀttre chans till utbildning.

För verkligheten Àr den att i utvecklingslÀnder vÀljer fattiga familjer bort flickors möjlighet till utbildning, Àr det ont om pengar sÄ Àr det pojkars utbildning som gÄr först. 31 miljoner av vÀrldens flickor i grundskoleÄlder gÄr inte i skolan och 17 miljoner av dem kommer aldrig att göra det heller. LÀnder som inte satsar pÄ flickors utbildning fÄr betala med att landet utvecklas lÄngsammare och att intÀkterna blir mindre (girleffect.org). Inte heller nÄs flickor i lika stor utstrÀckning av de satsningar som görs av olika organisationer, fokus ligger oftare pÄ barn under fem Är, pÄ pojkar eller pÄ Àldre grupper Àn tonÄrsflickor som Àr extra utsatta. Kostnaderna för detta Àr enorma, bland annat berÀknar girleffect.org att tonÄrsgraviditeter i Indien (som resultat av barnÀktenskap) kostar $10 miljarder i förlorade intÀkter. En flickas möjlighet till utbildning ger med andra ord ringar pÄ vattnet och förÀndrar inte bara ett livsöde utan ett helt samhÀlle.

Som Malalaa Yousafzai sĂ„ vĂ€l uttrycker det: ”We cannot succeed when half of us are held back.”

Se den inspirerande filmen hÀr!

 

Vill du veta mer om vikten av flickors utbildning och deras kamp för denna rĂ€ttighet rekommenderas Ă€ven ‘Girl Rising‘.

Publicerad den 3 mars, 2015 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Vi Àr nÀsta generation

I september förra Ă„ret höll jag en förelĂ€sning om jĂ€mstĂ€lldhet och entreprenörskap för ett gĂ€ng studenter i VĂ€xjö. Ett rum med unga ansikten som lystes upp av macbookdatorer vĂ€ntade pĂ„ mig med viss förvĂ€ntan. Jag började med att prata om att jĂ€mstĂ€lldhet inte kommer av sig sjĂ€lvt, att förĂ€ndringen aldrig sker om ingen tar det första steget för att skapa en förĂ€ndring. Eller som Gandhi lĂ€r ha sagt, “Be the change you want to see in the world”.

En bit in i förelÀsningen visade jag dem en film om jÀmstÀlld snöröjning, en film som vi pÄ Add Gender har visat vid flera tillfÀllen med gott resultat (har du inte sett den kan du se den hÀr). Den pÄvisar att jÀmstÀlldhet (eller ojÀmstÀlldhet) kan finnas överallt pÄ ett ovÀntat sÀtt.

Efter filmen frĂ„gade jag efter reaktioner och reflektioner, men svaren blev inte vad jag hade förvĂ€ntat mig; “Det finns vĂ€l viktigare saker att fokusera pĂ„ Ă€n hur vi plogar?” Under de tre minuter som filmen pĂ„gick sĂ„ tappade jag dem och de pepprade mig med de vanliga argumenten; “Men, liksom, det kommer ju att bli jĂ€mstĂ€llt nĂ€r vi blir Ă€ldre. NĂ€r vi gĂ„r ut i arbetslivet sĂ„ kommer det att Ă€ndras för vi Ă€r sĂ„ medvetna om jĂ€mstĂ€lldhet. Vi gör ingen skillnad pĂ„ kvinnor och mĂ€n”.

Till slut bröt deras lÀrare in och hon försökte, förgÀves, förklara för dem att hon trodde att hennes generation (70-talisterna) skulle vara den generation som blev jÀmstÀlld. Att de skulle fÄ vara med om förÀndringen som skulle lÀmna ojÀmstÀlldheten bakom sig. Studenterna sÄg, de hörde, men de verkade inte riktigt kunna ta till sig det som hon sa.

För det Ă€r sĂ„, vad vi Ă€n vill tro eller hoppas pĂ„, inget kommer av sig sjĂ€lvt. Hur ofta dryftas inte argumentet som studenterna ovan nĂ€mnde, “Det kommer med nĂ€sta generation”? Eller, “FörĂ€ndring tar tid, stressa inte!” Men nĂ€r har förĂ€ndring skett utan jobb, strĂ€van, diskussioner, lobbying, utbildning?

FörĂ€ndring sker nĂ€r vi vĂ„gar utmana vĂ„ra invanda mönster och beteenden. NĂ€r vi vĂ„gar ifrĂ„gasĂ€tta  vĂ„ra tankar och idĂ©er och öppna oss för nĂ„got nytt. Det kommer inte av att vĂ€nta. Det bĂ€sta exemplet pĂ„ detta kom i för ett tag sedan i DN som i en artikel berĂ€ttar om utvecklingsprojektet Tostan. Genom det treĂ„riga projektet lyckas man bryta en tusenĂ„rig tradition, tre Ă„r mot tusen, tre Ă„r av aktivt och mĂ„lmedvetet arbete mot tusen Ă„r av, “sĂ„hĂ€r har vi alltid gjort”! Tre Ă„r av utbildning, verktyg och Ă€gandet av förĂ€ndringen som har satt stopp för könsstympning. Det har varit sĂ„ framgĂ„ngsrikt att kvinnlig könsstympning berĂ€knas vara utplĂ„nad inom nĂ„gra Ă„r i Senegal.

Om denna förÀndring kan ske dÀr 61 procent av kvinnor och 38 procent av mÀn inte kan lÀsa (UNESCO). DÀr utbildning, information och nyheter inte Àr lika lÀttillgÀngliga som i Sverige, dÀr kan riktig, pÄtaglig och livsavgörande förÀndring ske pÄ tre Är. Vad Àr vÄr ursÀkt för att inte skapa förÀndring och bygga ett jÀmstÀllt samhÀlle?

Publicerad den 23 februari, 2015 av Jessica Areborn
1 kommentar

Fler modiga samtal behövs

Vi satt och Ă„t lunch och pratade litteratur. SĂ„ dĂ€r som man gör. Mitt lunchsĂ€llskap hade lĂ€st Lena Anderssons senaste bok ”Utan personligt ansvar”, men det hade inte jag. Jag hade dĂ€remot lĂ€st hennes ”EgenmĂ€ktigt förfarande” – en virvlande bok som stökade till sjĂ€lvbilden rejĂ€lt.

Vi började prata om heterorelationer. I sammanhanget spelar det faktiskt en stor roll att mitt lunchsĂ€llskap var en man (i sextioĂ„rsĂ„ldern). Jag kĂ€nde hur mitt inre började ladda upp för försvar – övertygad om att jag som vanligt skulle fĂ„ höra hur krĂ„ngliga vi kvinnor Ă€r, hur kĂ€nslomĂ€ssigt fixerade vi kan bli i relationer, hur bekrĂ€ftelsesökande vi Ă€r och hur vi hĂ€nger upp oss pĂ„ smĂ„saker och konstant övertolkar. Jag satt och invĂ€ntade den dĂ€r beskrivningen av hur jag fungerar – den jag ofta fĂ„r utan att be om och som jag aldrig nĂ„gonsin kĂ€nt igen mig i.

Jag satt spÀnt och formulerade svar och motattack (reaktionen Àr helt integrerad i min ryggmÀrg i den hÀr typen av situationer.) My bad.

Jag hade förmodligen inte ens reflekterat över min inre uppladdningsprocess om det inte vore för att mitt lunchsÀllskap för dagen gav mina fördomar en fet och rÀttvis uppercut.

IstÀllet för att försvarstala sÄ insiktsbombade han mig. IstÀllet för att skjuta bort och enkelt avfÀrda det svÄra samtalsÀmnet, omfamnade han det. IstÀllet för att se sig som hotad och trÀngd, var han nyfiken och undrande.

IstĂ€llet för att stĂ€nga om sig, sĂ„ öppnade han. Och jag fick komma in. Plötsligt samtalade vi – pĂ„ lika villkor. Med lika stora öron.

Han beskrev hur boken har fÄtt honom att tÀnka tillbaka pÄ sitt eget beteende mot kvinnor och flickor som korsat hans vÀg pÄ olika sÀtt i relationer. Han var glad och tacksam för en vÀlskriven bok som fördjupat hans förstÄelse och öppnat upp en möjlighet att se frÄn en annan horisont. Han reflekterade över sin egen roll i de forna kÀrleksrelationerna och hur hans beteende pÄverkat.

Han försvarade sig inte. Han skuldbelade ingen. Han bara tÀnkte högt och klokt.

Och jag tĂ€nkte att han Ă€r modig. Inte för att han Ă€r en man som pratar om relationer, utan för att han vĂ„gar rikta den kritiska blicken inĂ„t. Det Ă€r ingen enkel sak. Allt jag pĂ„ rutin hade börjat bygga upp inombords föll omgĂ„ende som ett korthus och jag började lyssna. IstĂ€llet för att sitta och aggressivt formulera mothugg tog jag in. Det blev ett intressant samtal – inte ett slagfĂ€lt.

PÄ vÀg hem sÄ tÀnkte jag pÄ slagfÀltet. PÄ mitt bidrag till det, pÄ hans bidrag. PÄ allas vÄrt bidrag. TÀnk om vi kunde lÀgga ner vÄra vapen. TÀnk vilka stordÄd vi tillsammans skulle kunna Ästadkomma.

TĂ€nk om…
Publicerad den 16 februari, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

Intensiv utveckling behövs – mĂ„ngfald pĂ„ museer.

I slutet av november medverkade jag och Karin Bogren frÄn Get to Work pÄ Gotland och pÄ RiksutstÀllningars konferens Intensivdagarna dÀr vi pratade om mÄngfald och rekrytering. Karin har summerat vÄr insats hÀr. Jag skulle istÀllet vilja diskutera anledningen till att vi var dÀr och innehÄllet i rapporten Museerna och mÄngfalden. Karin, som Àr HR-konsult, anvÀnde nedanstÄende citat i sin förelÀsning, hÀmtat frÄn rapporten.

”De interna normerna kommer att Ă„terspeglas i det externa resultatet. Prerena Reddy pĂ„ Queens Museum tar Ă€ven upp vikten av att samhĂ€llet kan se sig speglat i organisationen och tillĂ€gger att ju fler icke-vita personer som finns i organisationen desto fler kommer vara intresserade av att jobba dĂ€r. De som finns dĂ€r kommer nĂ€mligen inte kĂ€nna sig tvungna att alltid representera en grupp eller vara alibin för nĂ„got. Flera internationella museer intygar ocksĂ„ att det behövs en ”kritisk massa” av oliktĂ€nkande mĂ€nniskor för att fĂ„ till en verklig förĂ€ndring. En nyrekryterad individ Ă€ts snabbt upp av rĂ„dande kulturer och normer, anpassar sig, tystnar eller slutar. Prerena Reddy Ă€r en av flera av de vi djupintervjuat som vittnar om hur personalens mĂ„ngfald öppnat upp för nya kompetenser, perspektiv, kontakter och nĂ€tverk, sprĂ„k, publikgrupper och partnerskap med mera.” (sida 35). Rapportens slutsats Ă€r att mĂ„nga museer har problem med mĂ„ngfalden, det Ă€r en viss form av historia som Ă„terberĂ€ttas hela tiden och den pĂ„verkar Ă€ven personalsammansĂ€ttningen.

Under mina Är som konsult som jobbat mot museer och kulturinstitutioner har jag ofta sett hur viljan finns till förÀndring, men inte redskapen. Det finns en genuin ambition men det blir lÀtt insatser i form av projekt som tar slut och inte följs upp, tillfÀlliga utstÀllningar som drar förbi som en vind över rÄgÄkern i juni och andra kosmetiska förÀndringar som inte fÄr en riktig tyngd att bottna. Det hÀr Àr en bild som delades med vÄr uppdragsgivare, Museer för mÄngfald, och en anledning till vÄra programpunkter. PÄ den workshop jag höll i pratade jag om vikten av att museet Àr en angelÀgenhet för alla. Museer behöver spegla sina samlingar och se vilka historier det Àr som berÀttas, och vilka historier som framförallt inte berÀttas. PÄ ett museum med en basutstÀllning finns det rÀtt ordentligt bra förutsÀttningar för att fÄ in nya perspektiv i sin verksamhet. Det handlar inte om att stapla diskrimineringsgrunder pÄ varandra, det Àr en frÄga om att granska och anvÀnda olika perspektiv i sitt berÀttande.

Ett exempel pÄ detta Àr Flygvapenmuseum som jag har utvecklat koncept Ät och dÀr jag utbildat personalen i normmedvetenhet. Sedan dess har de gÄtt vidare och gjort egna koncept som blandt annat anvÀnds i samband med Linköpings RegnbÄgsvecka men Àven mot bokade grupper pÄ konferenser. Annars kan man göra som Historiska Museet, och inkludera ett historiskt normmedvetet förhÄllningssÀtt i sina basutstÀllningar.

Vi pÄ Add Gender har ett Museipaket dÀr vi erbjuder en genomlysning av samlingar utifrÄn ett mÄngfaldsperspektiv med genusbudgetering och Add Genders egen metod Queerbudgetering dÀr vi tittar pÄ samlingar, utstÀllningar och annan verksamhet ur ett brett, intersektionellt, perspektiv med fokus pÄ hur museet kan berÀtta andra historier eller lyfta fram perspektiv i sin verksamhet som kanske inte syns sÄ bra idag. Detta följs av en utbildning i normmedvetenhet och hur detta appliceras pÄ museer.

Vi kan inte lösa allt Ät dig, men skapa förutsÀttningarna för ditt arbete. För att framtiden Àr jÀmstÀlld.

 

Publicerad den 10 december, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer
© 2018 JĂ€mstĂ€lldhetsexperten