HBTQ på museet – Varför då?
För några veckor sedan släpptes två rapporter som var för sig är intressanta men som tillsammans bildar ett mönster. Det är dels Riksutställningars rapport ”Museerna och HBTQ” och GLAADS ”2014 Were Are We On Television”. Den sistnämnda är en studie av representation vad det gäller HBTQ-personer inom amerikansk television. Det är en hoppfull men samtidigt nedslående bild som möter oss i rapporten. GLAAD visar på att det förekommer representation, men att den fortfarande är låg. Även om fler serier visar upp samkönad kärlek och könsöverskridande individer, så är serierna som inte gör det fortfarande så pass många att antalet HBTQ-gestalter ligger kvar på 4%.
Varför är detta nu så viktigt då? Jo, för att kultur är inte ensam produkt som står fritt från samhället. Kultur är en spegling av den verklighet som omger den, men den är också med och skapar verkligheten genom att sätta normer. Kulturen är alltså både normativ (följer normer) och normerande (sätter normer). Kulturen är viktig för att vi ska kunna förstå oss själva, genom reflektion kan vi ta det som finns omkring och använda för att förstå vår egen position.
Inom museivärlden pratar man mycket om kulturarv, alltså de kulturella uttryck som lämnas kvar och som används för att förstå historia men även samtiden. Genom att titta på det förflutna ser vi varför världen ser ut som den gör. Men vad är det för historia som berättas? Oftast en inramad historia utifrån heterosexuella män. Det finns mycket historia som aldrig återberättas, eller som tolkas utifrån en viss förståelse där alla förväntas vara heterosexuella. Detta är vad rapporten Museerna och HBTQ tar upp, hur museer i Sverige arbetar med HBTQ-frågor. Sanningen är att det hänger på eldsjälar på museerna, och oftast görs något endast vid pridefiranden, oftast för att inga resurser finns. Eller så finns inte kunskapen. Eller helt enkelt inte intresset.
Jag har jobbat med museer kring de här frågorna, och varit med i en workshop som en del av researchfasen till rapporten, och kan bekräfta den här bilden. Men jag tror också att det handlar om dålig styrning, att museerna behöver detta inskrivet i sina direktiv för att arbeta med frågan. Men framförallt finns det ofta en vilja men man verkar inte veta var man ska börja.
Därför har vi på Add Gender ett museipaket där vi studerar samlingar och utställningar utifrån queera perspektiv och gör en kartläggning med analys analys samt utbildar personalen. Vi tycker att det är dags för att HBTQ-personer får sina historier berättade vid fler tillfällen än vid det lokala pridefirandet.
Vi hoppas att vi får ge er redskapen, verktygen och vara er guide på resan mot ett nytt sätt att arbeta. För att framtiden är jämställd.
Några tankar inför internationella kvinnodagen: The Girl Effect
Så på söndag är det dags och ämnet för årets internationella kvinnodag i Europaparlamentet är “att stärka kvinnor och flickor genom utbildning”. Vi vet alla vilken makt utbildning har, kunskap är något som aldrig kan tas ifrån en. Det möjliggör att makten över sitt liv och att forma sin framtid själv. Detta gör utbildning till något som kan uppfattas som hotfullt av vissa, vilket blev extra tydligt när talibanerna sköt Malala Yousafzai. Hon om någon har visat på utbildningens förmåga till förändring.
På hemsidan girleffect.org berättar organisationen om hur och varför de arbetar för att ge flickor verktyg för att själva kunna förändra sin framtid genom just utbildning. I en kort animerad film får vi veta hur verkligheten ser ut för många flickor runtom i världen, men där förtvivlan byts till hopp när vi får se vad utbildningen ger för effekter för varje enskild flicka. Får en flicka gå i skolan till 18 års ålder istället för att sluta vid 12 års ålder förändras hennes förutsättningar drastiskt. Hon slipper gifta sig som barn, och behöver inte bli gravid vid 15 års ålder eller riskera en komplicerad förlossning. Hon får färre barn med bättre hälsa och hennes barn i sin tur har en bättre chans till utbildning.
För verkligheten är den att i utvecklingsländer väljer fattiga familjer bort flickors möjlighet till utbildning, är det ont om pengar så är det pojkars utbildning som går först. 31 miljoner av världens flickor i grundskoleålder går inte i skolan och 17 miljoner av dem kommer aldrig att göra det heller. Länder som inte satsar på flickors utbildning får betala med att landet utvecklas långsammare och att intäkterna blir mindre (girleffect.org). Inte heller nås flickor i lika stor utsträckning av de satsningar som görs av olika organisationer, fokus ligger oftare på barn under fem år, på pojkar eller på äldre grupper än tonårsflickor som är extra utsatta. Kostnaderna för detta är enorma, bland annat beräknar girleffect.org att tonårsgraviditeter i Indien (som resultat av barnäktenskap) kostar $10 miljarder i förlorade intäkter. En flickas möjlighet till utbildning ger med andra ord ringar på vattnet och förändrar inte bara ett livsöde utan ett helt samhälle.
Som Malalaa Yousafzai så väl uttrycker det: ”We cannot succeed when half of us are held back.”
Se den inspirerande filmen här!
Vill du veta mer om vikten av flickors utbildning och deras kamp för denna rättighet rekommenderas även ‘Girl Rising‘.
Vi är nästa generation
I september förra året höll jag en föreläsning om jämställdhet och entreprenörskap för ett gäng studenter i Växjö. Ett rum med unga ansikten som lystes upp av macbookdatorer väntade på mig med viss förväntan. Jag började med att prata om att jämställdhet inte kommer av sig självt, att förändringen aldrig sker om ingen tar det första steget för att skapa en förändring. Eller som Gandhi lär ha sagt, “Be the change you want to see in the world”.
En bit in i föreläsningen visade jag dem en film om jämställd snöröjning, en film som vi på Add Gender har visat vid flera tillfällen med gott resultat (har du inte sett den kan du se den här). Den påvisar att jämställdhet (eller ojämställdhet) kan finnas överallt på ett oväntat sätt.
Efter filmen frågade jag efter reaktioner och reflektioner, men svaren blev inte vad jag hade förväntat mig; “Det finns väl viktigare saker att fokusera på än hur vi plogar?” Under de tre minuter som filmen pågick så tappade jag dem och de pepprade mig med de vanliga argumenten; “Men, liksom, det kommer ju att bli jämställt när vi blir äldre. När vi går ut i arbetslivet så kommer det att ändras för vi är så medvetna om jämställdhet. Vi gör ingen skillnad på kvinnor och män”.
Till slut bröt deras lärare in och hon försökte, förgäves, förklara för dem att hon trodde att hennes generation (70-talisterna) skulle vara den generation som blev jämställd. Att de skulle få vara med om förändringen som skulle lämna ojämställdheten bakom sig. Studenterna såg, de hörde, men de verkade inte riktigt kunna ta till sig det som hon sa.
För det är så, vad vi än vill tro eller hoppas på, inget kommer av sig självt. Hur ofta dryftas inte argumentet som studenterna ovan nämnde, “Det kommer med nästa generation”? Eller, “Förändring tar tid, stressa inte!” Men när har förändring skett utan jobb, strävan, diskussioner, lobbying, utbildning?
Förändring sker när vi vågar utmana våra invanda mönster och beteenden. När vi vågar ifrågasätta våra tankar och idéer och öppna oss för något nytt. Det kommer inte av att vänta. Det bästa exemplet på detta kom i för ett tag sedan i DN som i en artikel berättar om utvecklingsprojektet Tostan. Genom det treåriga projektet lyckas man bryta en tusenårig tradition, tre år mot tusen, tre år av aktivt och målmedvetet arbete mot tusen år av, “såhär har vi alltid gjort”! Tre år av utbildning, verktyg och ägandet av förändringen som har satt stopp för könsstympning. Det har varit så framgångsrikt att kvinnlig könsstympning beräknas vara utplånad inom några år i Senegal.
Om denna förändring kan ske där 61 procent av kvinnor och 38 procent av män inte kan läsa (UNESCO). Där utbildning, information och nyheter inte är lika lättillgängliga som i Sverige, där kan riktig, påtaglig och livsavgörande förändring ske på tre år. Vad är vår ursäkt för att inte skapa förändring och bygga ett jämställt samhälle?
Fler modiga samtal behövs
Vi satt och åt lunch och pratade litteratur. Så där som man gör. Mitt lunchsällskap hade läst Lena Anderssons senaste bok ”Utan personligt ansvar”, men det hade inte jag. Jag hade däremot läst hennes ”Egenmäktigt förfarande” – en virvlande bok som stökade till självbilden rejält.
Vi började prata om heterorelationer. I sammanhanget spelar det faktiskt en stor roll att mitt lunchsällskap var en man (i sextioårsåldern). Jag kände hur mitt inre började ladda upp för försvar – övertygad om att jag som vanligt skulle få höra hur krångliga vi kvinnor är, hur känslomässigt fixerade vi kan bli i relationer, hur bekräftelsesökande vi är och hur vi hänger upp oss på småsaker och konstant övertolkar. Jag satt och inväntade den där beskrivningen av hur jag fungerar – den jag ofta får utan att be om och som jag aldrig någonsin känt igen mig i.
Jag satt spänt och formulerade svar och motattack (reaktionen är helt integrerad i min ryggmärg i den här typen av situationer.) My bad.
Jag hade förmodligen inte ens reflekterat över min inre uppladdningsprocess om det inte vore för att mitt lunchsällskap för dagen gav mina fördomar en fet och rättvis uppercut.
Istället för att försvarstala så insiktsbombade han mig. Istället för att skjuta bort och enkelt avfärda det svåra samtalsämnet, omfamnade han det. Istället för att se sig som hotad och trängd, var han nyfiken och undrande.
Istället för att stänga om sig, så öppnade han. Och jag fick komma in. Plötsligt samtalade vi – på lika villkor. Med lika stora öron.
Han beskrev hur boken har fått honom att tänka tillbaka på sitt eget beteende mot kvinnor och flickor som korsat hans väg på olika sätt i relationer. Han var glad och tacksam för en välskriven bok som fördjupat hans förståelse och öppnat upp en möjlighet att se från en annan horisont. Han reflekterade över sin egen roll i de forna kärleksrelationerna och hur hans beteende påverkat.
Han försvarade sig inte. Han skuldbelade ingen. Han bara tänkte högt och klokt.
Och jag tänkte att han är modig. Inte för att han är en man som pratar om relationer, utan för att han vågar rikta den kritiska blicken inåt. Det är ingen enkel sak. Allt jag på rutin hade börjat bygga upp inombords föll omgående som ett korthus och jag började lyssna. Istället för att sitta och aggressivt formulera mothugg tog jag in. Det blev ett intressant samtal – inte ett slagfält.
På väg hem så tänkte jag på slagfältet. På mitt bidrag till det, på hans bidrag. På allas vårt bidrag. Tänk om vi kunde lägga ner våra vapen. Tänk vilka stordåd vi tillsammans skulle kunna åstadkomma.
Tänk om…
Intensiv utveckling behövs – mångfald på museer.
I slutet av november medverkade jag och Karin Bogren från Get to Work på Gotland och på Riksutställningars konferens Intensivdagarna där vi pratade om mångfald och rekrytering. Karin har summerat vår insats här. Jag skulle istället vilja diskutera anledningen till att vi var där och innehållet i rapporten Museerna och mångfalden. Karin, som är HR-konsult, använde nedanstående citat i sin föreläsning, hämtat från rapporten.
”De interna normerna kommer att återspeglas i det externa resultatet. Prerena Reddy på Queens Museum tar även upp vikten av att samhället kan se sig speglat i organisationen och tillägger att ju fler icke-vita personer som finns i organisationen desto fler kommer vara intresserade av att jobba där. De som finns där kommer nämligen inte känna sig tvungna att alltid representera en grupp eller vara alibin för något. Flera internationella museer intygar också att det behövs en ”kritisk massa” av oliktänkande människor för att få till en verklig förändring. En nyrekryterad individ äts snabbt upp av rådande kulturer och normer, anpassar sig, tystnar eller slutar. Prerena Reddy är en av flera av de vi djupintervjuat som vittnar om hur personalens mångfald öppnat upp för nya kompetenser, perspektiv, kontakter och nätverk, språk, publikgrupper och partnerskap med mera.” (sida 35). Rapportens slutsats är att många museer har problem med mångfalden, det är en viss form av historia som återberättas hela tiden och den påverkar även personalsammansättningen.
Under mina år som konsult som jobbat mot museer och kulturinstitutioner har jag ofta sett hur viljan finns till förändring, men inte redskapen. Det finns en genuin ambition men det blir lätt insatser i form av projekt som tar slut och inte följs upp, tillfälliga utställningar som drar förbi som en vind över rågåkern i juni och andra kosmetiska förändringar som inte får en riktig tyngd att bottna. Det här är en bild som delades med vår uppdragsgivare, Museer för mångfald, och en anledning till våra programpunkter. På den workshop jag höll i pratade jag om vikten av att museet är en angelägenhet för alla. Museer behöver spegla sina samlingar och se vilka historier det är som berättas, och vilka historier som framförallt inte berättas. På ett museum med en basutställning finns det rätt ordentligt bra förutsättningar för att få in nya perspektiv i sin verksamhet. Det handlar inte om att stapla diskrimineringsgrunder på varandra, det är en fråga om att granska och använda olika perspektiv i sitt berättande.
Ett exempel på detta är Flygvapenmuseum som jag har utvecklat koncept åt och där jag utbildat personalen i normmedvetenhet. Sedan dess har de gått vidare och gjort egna koncept som blandt annat används i samband med Linköpings Regnbågsvecka men även mot bokade grupper på konferenser. Annars kan man göra som Historiska Museet, och inkludera ett historiskt normmedvetet förhållningssätt i sina basutställningar.
Vi på Add Gender har ett Museipaket där vi erbjuder en genomlysning av samlingar utifrån ett mångfaldsperspektiv med genusbudgetering och Add Genders egen metod Queerbudgetering där vi tittar på samlingar, utställningar och annan verksamhet ur ett brett, intersektionellt, perspektiv med fokus på hur museet kan berätta andra historier eller lyfta fram perspektiv i sin verksamhet som kanske inte syns så bra idag. Detta följs av en utbildning i normmedvetenhet och hur detta appliceras på museer.
Vi kan inte lösa allt åt dig, men skapa förutsättningarna för ditt arbete. För att framtiden är jämställd.
