Homosexuella pingviner och nästan-kärlek i Big Brother
För ett par veckor var den stora nyheten i sociala medier att homosexuella pingviner i Bergen, Norge, hade blivit föräldrar. Det är ju alltid kul att folk gillar oväntade familjekonstellationer, men retoriken svensk media använder kring det hela ger mig en sur eftersmak. Jag skulle nämligen vilja hävda att Herman Piele och Pondus inte alls är homosexuella pingviner. Jag skulle säga att de är två pingvinhannar som lever tillsammans – och uppfostrar ett barn.
För att klargöra detta måste vi titta lite på begreppet homosexuell. Begreppet uppstår sent 1800-tal i Ungern, och blir en förklaringsmodell av samkönat begär. Innan fanns Pederastin i antika Grekland, synden Sodomi och så det lite ålderdomliga ordet homofil. Skillnaden är att homosexuell (homo = samma, sex, infinitiv sexus= kön) är att det inte är endast ett begrepp för samkönat begär, eller en samkönad praktik för den delen, utan är kulturell betingat och kommer med identitetsmarkörer. Med andra ord, du kan som man vara sexuellt attraherad, romantiskt intresserad eller utöva en sexuell praktik med män utan att nödvändigtvis vara homosexuell.
Min andra invändning är den disneyfiering som djurriket får dras med, en moderniserad version av fablernas värld där förses med mänskliga beteenden och begrepp. Alltså, homosexualitet är ett kulturell betingat begrepp för människor. Herman Piele och Pondus är pingviner, visserligen boendes i en av människan skapad djurpark men likafullt är de djur. Djur är inte homosexuella, de har en samkönad praktik.
Ungefär samtidigt kom nyheten om Zankie, en så kallad ”showmance” (en romans i en show) i den amerikanska versionen av Big Brother, i engelskspråkiga medier. Zankie består av den heterosexuella Zach Rance och den homosexuella Frankie Grande. Zach säger att han betraktar Frankie som sin pojkvän, eftersom bandet mellan dem är så pass djupt och ärligt, trots att Zach är noga med att poängtera att han är hetero. Zankie kan ses laga mat, gosa och lyfta vikter tillsammans och ha en extrem närhet till varandra, utan att det för den skull blir sexuellt. Detta utmanar en hel del föreställningar om relationer mellan män, och mellan homosexuella och heterosexuella sådana speciellt.
Med retoriken som användes av svenska medier kring Herman Piele och Pondus är jag rädd för hur de skulle skriva om Zankie. Rubriker som ”gayromans i Big Brother-huset” är inte långt borta. På samma sätt som tidningar kan skriva homopingviner, gaybröllop eller homofrågor skulle de kunna göra en oklara slutsatsen att Zankie skulle vara en fråga om en homosexuell romans istället för att se det för vad det är, ett queert förhållande som bryter gränser för vad vi förväntar oss.
Det är viktigt att förstå skillnaden mellan ords olika betydelse. Eftersom den som använder ord har makt. Ord är normerande och genom att slarvigt använda fel sorts begrepp utifrån normativa föreställningar sprids detta vidare. Det är dags nu, 2014, att svensk media blir normmedvetna och lär sig använda begreppen rätt.
Olika perspektiv berikar
Att jobba med Add Gender har sina sidor. Tänk dig att du arbetar med människor som är intelligenta, kunniga, professionella, har underbara personligheter och brinner för sin sak. Ord som ”dream-team” dyker upp, eller hur? Att finnas i en sådan miljö har helt klart sina fördelar. Det är oerhört inspirerande att vistas i denna kreativa miljö och diskussionerna är utmanande, roliga och många gånger medvetandegörande. Våra olika kompetenser berikar verkligen oss. Men jag tenderar ibland att glömma bort att alla miljöer jag vistas inte innebos av individer som har samma syn på samhället som jag.
I ett sammanhang så träffar jag en bekant som säger till mig:
”Jag tycker att det är jobbigt att låta mina barn växa upp här i Sverige.”
”Jaha, varför då?” undrar jag.
”Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp och se homosexuella vara helt öppna med sin läggning.”
”…”
Jag har blivit så överrumplad av svaret att jag inte hinner gardera mig. Jag känner att det är försent; mitt ansiktsuttryck har avslöjat mig.
”Du blev besviken på mig nu, eller hur?”
”Förvånad är snarare ordet.” säger jag och inser att min lögn inte har varit helt övertygande.
Onödigt att säga kanske, men resten av vårt samtal – som definitivt inte kan kallas långt – blir stelt och obekvämt. Vi skiljs åt och pratar inte så mycket mer med varandra. I efterhand så kan jag bli besviken på mig själv; här fanns ett gyllene tillfälle att prata mer om varför min bekant tyckte som hen gjorde. Förstå lite mer på djupet och samtidigt berätta varför jag inte tycker som hen. Sådana händelser läggs dock i min erfarenhetsbank och gör mig mentalt mer förberedd för liknande situationer.
En sådan, liknande situation hamnar jag i lite senare när jag sitter och äter lunch med en annan bekant. Min bekant lutar sig fram mot mig och viskar:
”Du ser hon som går där.”
Försiktigt sneglar jag åt det håll mitt lunchsällskap nickar diskret.
”Det är inte en ’hon’ det är en ’han’!”
”OK.”
”Jag tycker det är sjukt! Vad är det som gör att man vill leva så där? Homosexualitet är också sjukt! Men det får man väl inte säga i det här landet längre. Det råder ingen åsiktsfrihet här längre, faktiskt!”
”Man får tycka vad man vill i det här landet, däremot kan man inte uttrycka alla åsikter hur som helst.”
”Borde väl ha förstått att jag inte skulle ha sagt det där till dig.”
”Tvärtom, för nu kan jag ju bemöta dina åsikter!”
Här följer en lång och mycket givande diskussion där vi kommer lite närmare varandra, men inte så mycket. Jag förstår inte hur hen kan tycka att det är sjukt att vara homosexuell och hen kan inte förstå vad jag tycker är så naturligt med densamma.
Ett litet genombrott kommer dock när vi kommer in på Pride-festivalen.
”Ok ok. Säg att jag nu accepterar homosexualitet. Men varför måste jag då också acceptera Pride? Måste de manifestera sin sexualitet? Det är ju inte så att jag manifesterar min heterosexualitet!”
”Det behöver du inte göra. Den manifesteras ändå 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året.”
”Hur då?”
”Det är kärnfamiljer med heteropar i nästan alla annonser för resor och semestrar. I de annonser för förlovningsringar jag har sett är det bara heteropar. I TV, media, på film så är normen det heterosexuella paret.”
”Ja, men det är ju det naturliga!”
”Men homosexuella har inte valt sin läggning! När valde du att bli heterosexuell?”
”Men det har jag aldrig valt…”
Hen tystnar. Jag upplever ett ögonblick att det pågår något därinne. Jag sitter tyst och låter min bekant tänka. Efter en stund säger hen:
”Hm, jag är inte beredd att säga att du har rätt, för det tycker jag inte. Men du har gett mig något att fundera på.”
Ett litet steg för henom, men ett gigantiskt för mig.
Våra egna åsikter är de svåraste att ändra och våra egna fördomar är de svåraste att övervinna. Det är bara du själv som kan göra det, men vi kan hjälpa dig en bra bit på vägen genom att förse dig med verktyg och nya perspektiv.
Du är så vacker utan spackel
Just nu rullar kampanjen #osminkad bland sociala medier. Kampanjen är ett initiativ från Aftonbladet och syftar till att visa att kända tv-profiler som är kvinnor, och normalt sett stajlade till tänderna, inte alltid ser ut just så. Genom att visa en osminkad bild bredvid en sminkad bild, vill Aftonbladet stötta sina läsare att inte alltid visa en polerad och perfekt sida av sig själva. Läsarna uppmuntras även att delta i kampanjen genom att lägga upp bilder på sig själva utan smink.
Jag önskar att jag kände ett oproblematiskt litet ”hurra” i magropen när jag såg kampanjen. För visst tror jag att den här typen av resonemang är viktiga att föra och jag tvivlar inte en sekund på att tanken bakom kampanjen är genomgod. Ändå är det något i den som lämnar en besk eftersmak i alla fall hos mig. För det är det här med att tala om för tjejer och kvinnor, ännu en gång, hur viktiga våra utseenden är.
Jag tycker att kampanjen i sig antyder att kvinnor som sminkar sig på något vis är slavar under sminket och att det krävs stort mod att visa sig utan. Att sminka sig är i allra högsta grad ett eget val, precis som val av kläder och andra saker vi använder för att uttrycka vår stil. Att smink kopplas ihop med kvinnor, är det förklaringen till att det ligger så mycket värdering i det? Kanske.
Jag upplever vår samtid, media, människorna – ja kanske hela samhället, som ambivalent gällande smink. Å ena sidan möter vi idel retuscherade/sminkade kvinnor i media, vi blir konstant upplysta om de senaste nyheterna inom sminkbranschen och smink och stylingprodukter finns tillgängliga mer eller mindre för alla oavsett storlek på plånboken. Å andra sidan uppmanas vi att våga bryta av, våga gå utan smink och ”vara oss själva”. Det ska vara naturligt. För översminkad, det får man inte vara heller! Är det enda rätta egentligen att vara (och känna sig) j*vligt snygg utan smink?
Det som jag ser som problematiskt med kampanjen är egentligen inte de osminkade eller sminkade nunorna. Problemet är att det här tas upp som en grej. Att det tar plats på nyhetssidor. Att det är viktigt överhuvudtaget. För när vi människor går ut genom dörren på morgonen så är det inte mängden av rouge (eller avsaknaden av den samma) som spelar roll. Det är människan som spelar roll. Jag är inte intresserad av vad kända eller okända män eller kvinnor väljer att applicera i sitt ansikte. Jag är mer intresserad av vad de säger, gör och känner.
Nya rapporter kan hjälpa socialtjänstemän, poliser och lärare om normer och våld
Förra veckan presenterades två rapporter om våld mot kvinnor – en från World Health Organisation (WHO) om globalt våld mot kvinnor och en från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) om våld mot funktionsnedsatta kvinnor. Dessa två rapporter visar på att frågan om våld mot kvinnor både globalt och lokalt här i Sverige behöver prioriteras än mer . Våld mot kvinnor utförs oftast, till skillnad mot större delen av våld mot män, av någon bekant eller närstående. Jag väljer här att inrikta mig främst på vad som kan prioriteras kring frågan våld i nära relationer här i Sverige.
Den svenska rapporten om funktionsnedsatta kvinnor är viktig av flera skäl. Dels uppmärksammar den grupper av kvinnor som till stor del är osynliggjorda, som inte uppfyller normen av den kvinna vi oftast tänker oss när vi talar om våld mot kvinnor. Det finns fler grupper som är särskilt utsatta och som kräver olika bemötanden – kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar, fysiska funktionsnedsättningar, kvinnor av utländsk härkomst som inte talar svenska språket, till åldern komna kvinnor, icke myndiga flickor och så vidare. Kvinnor som redan är i en utsatt position av andra orsaker än deras kön.
För att kunna förebygga våld mot kvinnor och för att kunna bemöta dessa olika kvinnor på bästa sätt krävs kunskap. Kunskap dels om bakomliggande orsaker och processer kring våldet och hur det yttrar sig hos politiker, beslutsfattare och arbetsgivare. Men också kunskaper hos medarbetare inom relevanta yrkesgrupper om hur våldsutsatta kvinnor ska kunna upptäckas och bemötas och få hjälp. Detta är viktigt dels inom sjukvård, men även bland till exempel socialtjänstemän, poliser och lärare.
Denna kunskap kan förbättras genom att det på arbetsplatser, där risken att möta våldsutsatta människor är stor, upprättas handlingsplaner för aktivt och kontinuerligt arbete mot våld i nära relationer. Dessa handlingsplaner bör ligga till grund för kompetensutveckling och rutiner för det dagliga arbetet och bemötandet av exempelvis patienter eller klienter. Dessa frågor bör också med fördel vara en stående punkt på arbetsplatsträffar och vara en levande fråga för alla medarbetare. Alla medarbetare bör kunna känna sig trygga i vad de ska göra om de möter en kvinna som är utsatt för våld, om de ska kunna utföra ett bra arbete. Att medarbetarna upplever denna trygghet är arbetsgivarens ansvar.
Att i vardagen aktivt och målmedvetet arbeta med frågor som rör våld och bemötande av våldsutsatta människor ökar möjligheterna för att kunna förebygga och på ett produktivt sätt hantera frågor som rör våld.
Men: shave and get drunk! Because you’re already brilliant!
Jag satt på ett möte häromdagen där vi diskuterade inställningen till jämställdhet. Vad vi var överens om var att när vi pratar om jämställdhet med andra – det må vara vänner, kollegor eller presumtiva kunder – är det få som är emot jämställdhet. Intellektuellt verkar de flesta vara överens om att det är viktigt. Men sedan när det kommer till handling händer det nästan ingenting. Det kan vara allt ifrån ”det passar inte just nu” via ”skulle gärna göra något men det finns inga kvinnor som är intresserad av det här jobbet” och ”men det handlar ju inte om kön, det handlar om kompetens” till ”det kommer nog att lösa sig, så småningom.”
Det är något med värderingen av det som kvinnor gör och det som kvinnor presterar som haltar i vårt stolta tal om den svenska jämställdheten. Genom några axplock av olika artiklar bland medierna på nätet vill jag visa på hur det direkt och indirekt är en skillnad i värderingen av manligt och kvinnligt.
I Svenska Dagbladet (SvD) står att läsa: ”Kvinnliga advokater inte delägare”. 6 av 10 som tar juristexamen är kvinnor och lika många får anställning som biträdande jurister Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, menar att eftersom det har hänt så mycket de senaste 10-15 åren så ”…får man ju förutsätta att andelen delägare på sikt också kommer att bli större.”
Amanda Lindholm tar upp problematiken med den manliga dominansen inom stå-uppscenen. En bra artikel där tillhörande kommentarfält gör detta till en bra spegling av samhällsklimatet i stort. Bragdguldet 2012 gick till Lisa Nordén. På SVT:s nyhetssite kunde man inte låta bli att, i bilden på Lisa, fälla in en bild på Zlatan, som inte vann Bragdguldet.
Svenska herrlandslaget i fotboll hade blivit nominerade för att de spelade oavgjort mot Tyskland i en VM-kvalmatch. I nyhetsrapporteringen i SvD om Stockholm Marathon så handlar det i första hand om Mustafa Mohamed, i andra hand om segraren och först i tredje hand om Isabellah Andersson – den kvinnliga marathonlöperskan som vann damklassen. Isabellah har tagit sin femte seger i marathonloppet och därmed blivit historisk; ingen annan har lika många segrar.
I rättvisans namn ska sägas att DN visar upp en betydligt mer jämställd bild av insatserna. För mig är det tydligt; det finns en värderingsskala som många inte tänker på.
Jag tycker det sammanfattas bra i sketchen från showen ”Mitchell and Webb Look”.
