Var är alla duktiga män?
Kvinnorna må stöta i glastaken och gå in i väggen. Men de behöver åtminstone inte välja mellan karriär och familj – medan männen hamnar mitt i en T-korsning. Men för att slippa förlora de där essen är det hög tid att låta männen förstå att också de kan få allt.
För att kategorisera så finns det tre typer av kvinnor i skaffabarn-byggabo-
Bland männen finns istället bara två sorter. Den stora majoriteten som fortsätter sitt arbetsliv som om inget hade hänt, tar två eller tre eller – om arbetsgivaren är generös med löneutfyllnad – sex månaders föräldraledighet. Boet byggs visserligen allt som oftast ändå, liksom barnens matsäckar packas och hem från dagis kommer de också mer än den där enda eftermiddagen i veckan. Men knappast på bekostnad av mannens karriär.
Och så finns de som tidigt inser att det där med att ligga på dödsbädden och ångra de förlorade åren när barnen var små eller vännerna pigga inte var ett så himla bra beslut. Nu när det ändå finns föräldrapenning och allt. Och därför väljer bort det där med professionell utveckling och helt sonika satsar på att odla sitt privata liv. De är inte många men de finns – och hörs inte alltför sällan.
Tyst är det däremot från dem som hör, ser och bestämmer sig för att kan hon så kan väl jag? Varför välja när jag kan få allt? Ett jämställt förhållande, en fin relation till barnen OCH en utvecklande sysselsättning där jag faktiskt gör en hel massa nytta.
Om de finns därute. Keep’m close.
För den som vågar gå i bräschen. Bryta med invanda mönster. Och har sådan tro på sig själv att han inte tvivlar på att det går. Han är värd att behålla. Satsa på. Lyfta fram och ta rygg på.
Tänk vad han kan göra i en ledningsgrupp. Som produktutvecklare. Som nytänkare, som förebild och som engagerad medarbetare.
Låt honom inte slippa undan. Håll kontakten med honom när han är föräldraledig. Befordra honom, uppmuntra honom och strunta för allt i världen inte i att ge honom löneförhöjning. Låt honom visa vägen för hur arbetet kan effektiviseras för att inte gå ut över de anställdas sociala liv. Vilka uppgifter som kan vänta ett par dagar för att fördela arbetet och minska risker för utmattningsdepressioner bland alla osäkra och överpresterande kollegor.
För han är guld värd.
På andra sidan Almedalen
Välfärd och framtida samarbeten i all ära. Men kontentan av den senaste veckans politiska presentationer är att vi har mycket att se fram emot nästa år. Då ska nämligen framtiden upp på agendan.
Det finns många viktiga frågor här i världen. Här i landet. För den som tar in årets politikervecka efter medias filtrering är jämställdhet uppenbarligen inte en av dem. Annie Lööfs kläder kommenteras. Folkpartiet anklagas (ja faktiskt) för att svika sina feministiska ideologier och att Gustav Fridolin är föräldraledig upprepas i var och varannan artikel om Åsa Romson. Tja.
Och sen då?
Ja – det är just det. Det kom inget mer.
Än sen då?
Jo alltså. Det handlar ju om en hel del. Ökade vinster för företagen och ett lyckligare liv för de allra flesta. Bland annat.
Avsaknaden av fokus på de utmaningar som fortfarande står i vägen för ett jämställt samhälle är så…sorgligt. Kan troligen stötas i både en och två rapporter.
Men hur blev jämställdhet en fråga att sopa under mattan?
Är det vi (vi som i folket eller kanske vi som i mediakonsumenter) som är ointresserade?
Redaktörerna som bedömer ämnet sakna både nyhetsvärde och vinkel?
Politikerna som inte vågar pracka på väljarna en ny livsstil?
En eller ett par svar kommer säkert i de där rapporterna. Till dess, och framöver, är mitt råd att lika noggrant som det som sägs följs bör det som utelämnas tas in.
Den (politiker, väljare, redaktör, medborgare, läsare eller lyssnare) som väljer bort en av nutidens viktigaste frågor är farligt ute. Liksom den som låter det hända. För att vi är långt borta från ett samhälle där män och kvinnor har samma möjligheter må vara old news. Men likaså är att vi alla förlorar på konsekvenserna. Det är dags för alla att använda den där makten.
För utan att behöva leta sig fördärvade bör de flesta veta vad riksdagspartierna egentligen tycker om positiv särbehandling. Vad de anser om hur olika kategorier av arbeten värderas. Om de tycker att föräldraledigheten ska delas upp per förälder eller barn – och varför. Om något parti tycker det ska bli lättare att driva mål om diskriminering och om hur de tänker sig att se till att barn – oavsett kön – får lika mycket utrymme i grundskolan och om hur skillnader i deras möjligheter kan begränsas. Och. Framförallt bör alla och envar ta del av en engagerad och nytänkande debatt därom.
Nästa år vill jag att jämställdheten står högst på agendan i Almedalen. Låt oss se till att det blir så. För att framtiden – den är jämställd.
Rädda jämställdhetsplanen – död eller levande!
En kommentar i förbifarten på ett seminarium fick mig att vilja dra i nödbromsen. Snabbt som satan. För de jämställdhetsplaner som hör hemma i dammiga arkiv kan omöjligen fylla sitt syfte. De lagenliga däremot – är allt annat än obsoleta.
Add Gender var på ett seminarium hos SACO i veckan. Jämställdhet, karriär och chefskap har utretts i rapporten ”Olika måttstockar”. Det presenterades en hel del klokheter. En del floskler. En del påståenden som fick en att lyfta på ögonbrynen – ibland med en positiv känsla men ibland med en trött. För när vikten av att använda jämställdhetsarbetet organisationsstrategiskt är det mest innovativa som sägs är trött tyvärr en känsla som lätt smyger sig på.
Men när den jämställdhetsplan som de allra flesta arbetsplatser i Sverige ska ha beskrevs som ett papper i en pärm. Då hajjade jag till. Blev lite rädd.
Man behöver inte vara jurist för att kunna läsa och förstå Diskrimineringslagen. Tvärtom. Jag må vara hemmablind men den är rätt trevlig.
Och en jämställdhetsplan – den får så klart komma till uttryck i ett Word-dokument. Gärna placeras i en pärm eller göras tillgänglig på ett intranät. Men vad lagen föreskriver – det är faktiskt att den ska vara allt annat än någon form pappersprodukt.
En plan för jämställdhetsarbetet. Med en översikt över de åtgärder som behövs på den specifika arbetsplatsen OCH hur planen för att genomföra dessa ser ut. Samt, inte att förglömma, hur tidigare identifierade nödvändiga åtgärder genomförts.
Så lyder lagen. Rätt bra tycker jag. En sådan plan kan vara riktigt användbar för att nå de positiva effekter av jämställdhet man eftersträvar. Om det nu är ökad vinst eller en bättre fungerande organisation. Eller ett trevligare samhälle för den delen.
Men att behandla sin jämställdhetsplan så styvmoderligt att den reducerats till ett papper i en pärm – är det ens lagligt?
Högst tveksamt skulle jag säga.
Högst tveksamt hoppas jag att DO skulle säga.
Hör du till dem som copy-pastat ihop en samling uttjatade påståenden om hur diskriminering minsann är förbjuden på arbetsplatsen. Ta ett djupt andetag, ge dig ner i arkivet och leta fram det där dokumentet.
Riv det.
Och börja om. Ta reda på hur läget faktiskt ser ut på arbetsplatsen och framförallt; hur det kan förbättras och vad ni alla kan vinna på det. Kanske är det färre sjukskrivningar som hägrar? Konkurrensfördelar om jämställdhetsarbetet används i marknadsföringen? Ett bredare kompetensunderlag i organisationen?
Så skriver ni ner det hela.
Och ramar in det på en plats där alla kan se.
Vet ni vad som är på tiden?
Förändring är på tiden. Big time. Men förändring kommer sällan i en handvändning. Istället är det många, massvis av, små steg som tar oss dit. En kaka mindre till kaffet blir ett par kilon på ett år. Och det är mer än hög tid att sluta nu.
Spädbarnslabbet i Uppsala konstaterar i en nyligen publicerad studie att barn till föräldrar som delar på föräldraledigheten tidigare lär sig tyda ansiktsuttryck. Skilsmässofrekvensen är lägre bland par som delar föräldraledigheten, och ett jämnare uttag av föräldradagar har positiva effekter på kvinnornas löner.
Allt det där vet vi. Liksom att delad föräldraledighet idag är en högst ovanlig företeelse. Anmärkningsvärt. Det måste ändå sägas vara anmärkningsvärt.
Jag tänker och tänker på det här. Letar liknande företeelser och förklaringsmodeller. Och har fastnat vid att det kanske är som med att äta hälsosamt. Ingen tror väl att smågodis får oss att leva varken länge eller väl. Ändå tar vi oss an påsen redan på väg ut ur affären. Och bantande kollegor – möts oftare av uppmaningar till undantag än av uppmuntran. Så är det också på jobbet som många goda intentioner kommer av sig.
Men fine. Den där långsiktigt tänkande kollegan kanske provocerar. Gör att skjortan känns ännu mindre över kaggen. Det är inte lätt att vara storsint nog att klappa på axeln då. Men när det handlar om att göra barnen smartare, våra förhållanden starkare och att höja kvinnors löner. Då är det dags att fundera över attityden gentemot våra medmänniskor. Basta. Så nästa gång din kollega pratar om den kommande föräldraledigheten. Fråga inte om de ska dela den. Ta det för givet. Bli förvånad om de inte värderar framtiden högre. Glöm ditt egna dåliga samvete. Stötta den som vågar bryta normen. Se till att föregångarna behandlas som att deras val vore självklara. Så att den här fasligt negativa trenden kan brytas någon gång. Så att vi kan se en förändring. Mer förr än senare.
