International Granny Day
Idag, den 21:a augusti, är det världens första ”International Granny Day”. Det är ett crowdfoundat projekt där jag själv har varit med och stöttat med finansiering. Det är bland det häftigaste jag gjort! Att vara delaktig i en sådan gemensamt finansierad grej alltså, jag har ju nästan inte ”gjort” något. Bara engagerat mig och delat med mig av lite pengar. Filmen ”Granny’s dancing on the table” är nu i produktion och lilla jag kommer att få ett tack i eftertexterna. Häftigt!
Läs mer på Granniverse.
Pappershandlar och jämställdhet
Jag fyller år nu i mitten av augusti. När jag var liten så firade jag ofta födelsedag dagen innan eller samma dag som skolan startade sin hösttermin. Jag var helt övertygad om att anledningen till min tidigt utvecklade passion för pappershandlar och allt som säljs i en sådan berodde på denna kombination. Jag tyckte det var spännande att börja en ny termin, och hösten är ju alltid bäst! Dessutom födelsedagen: massvis med skolstartsrelaterade paket. Kalendrar, pennor, papper, pennskrin, pennvässare. I min källare har jag någonstans min pennvässesamling, bestående av cirka 100 olika pennvässare.
Ett bevis på min passion för pennor, saxar och annat som hör skolstarten till.
Hursomhelst, när jag blev tonåring och livet började bli lite mer komplicerat, eget kontokort, kalendern fylldes med saker som jag själv skulle komma ihåg med mera, så umgicks jag samtidigt ganska mycket med killkompisar. Jag var fascinerad över att de inte hade kalendrar utan verkade försöka komma ihåg allting som skulle göras utan att skriva ner det, eller förlita sig på någon annan. Jag trodde att denna skillnad handlade om att jag hade denna passion, kopplat till mina födelsedagar strax innan skolstart. Men ju äldre jag blev och ju fler kvinnor och män jag träffade, både privat och i studier och på arbetet, så började jag se ett mönster. Män har mer sällan en kärleksrelation med sin kalender, kvinnor har det oftare. Eller?
Generalisering tänker du som läser detta – javisst. Men det ligger något i detta skulle jag vilja säga. I min bok Brinntid finns det ett kapitel om menstruation. Om vi kan vara överens om att de flesta kvinnor har regelbunden mens så kan vi också fundera på i nästa steg: är man då mer beroende av en kalender i dagens samhälle? Och är man då också mer beroende av att ha med sig en väska åtminstone en vecka varje månad? (OBS inte på grund av mensen i sig utan på grund av att samhället inte gör det enkelt att ha mens. Exempelvis varför finns det inte automater för mensskydd på offentliga toaletter så slapp man ta med sig?)
Denna väska, där man förutom mensskydd också kan bära sin kalender. Därför blir det lättare att släpa runt på en mer seriös kalender och använda den oftare och utveckla ett behov av att ha en. Är det därför handväskan i vårt samhälle just nu är mer kvinnligt kodad? När män har handväskor kallas det visst ”man bag”. Fastän det uppenbart är en handväska. Nåja, åter till kalendern…
När man väl har en kalender och använder den regelbundet (vilket kräver att man har med sig den överallt) så kommer sedan nästa steg: eftersom man får ur saker ur huvudet, ur det direkta ramminnet så att säga, så kan man också ha fler bollar i luften. Man kan bli ”familjens projektledare”, man kan hålla reda på födelsedagar, inte bara för att de står i kalendern utan också för att det är ett känt faktum att det du skriver ner minns du oftast bättre. När jag reflekterade om detta på Facebook fick jag tipset av en vän att kolla upp kundbasen för Personlig Almanacka. På deras hemsida, under ”om oss”, så berättar grundaren att det var hans frus behov som fick honom att starta företaget. Hmmm.
De senaste åren i mitt arbete som jämställdhetsexpert har jag också upptäckt hur detta i förlängningen bildar mönster, eller myter, inom olika branscher. När vi har arbetat med ”Hur smakar jämställdhet?” så har jag hört då och då att kvinnor ofta sköter planeringsarbeten i restaurangbranschen istället för själva hantverket. Bakom kocktävlingar står det kvinnor, men de som vinner är män. Bakom organiseringen av restaurangkedjor står det kvinnor, men de som driver själva köken är män… Vet inte alls om detta är sant, men kanske är kvinnorna mer ”kalendertränade”? För lite mer huvudbry så kan man ju fundera över hantverkare. Jag ser mycket sällan en hantverkare skriva ner i sin kalender det som han eller hon lovar ska göras. Förstås undantaget stora byggprojekt och inte alls varenda en (hrm, har hört att man inte ska göra sig ovän med hantverkare så jag slutar där).
När jag läste på IHM Business School (i en klass med vuxna studenter) så noterade jag att det var mycket fler kvinnor än män som på lektionerna satt med sina kalendrar. Självklart var det män också – men nåt skumt är det!
Jag är ju väldigt nyfiken på om du som läser detta känner igen dig i detta med pappershandlar, användning av dess prylar och jämställdhetsfrågan, eller kanske snarare könsroller? Kommentera gärna om du får tankar så kommer jag att helt klart bli en klokare jämställdhetsexpert.
Och jo – tipsa gärna en pappersfetischist om bra ställen att botanisera sin passion på. När det kliar i mina fingrar så går jag antingen till Bookbinders design i Sturegallerian, Ljunggrens pappershandel i Gamla stan eller S:t Pauls bok- och pappershandel vid Mariatorget, alla tre i Stockholm. Är jag i Göteborg så beger jag mig till Rum för papper.
Gamers gillar bra spel
Idag kan man läsa i DN om Charlotte Hagström och Jessica Enevolds treåriga forskningsprojekt om mammors roll i spelvärlden. Jag som är mycket engagerad i jämställdhet och spelvärlden tycker att detta är mycket intressant. Det är som om en gammal unken trasa ligger över spelbranschen och hindrar den från att bli så bra som den skulle kunna bli.
I artikeln kan man läsa att gamern Frances Blaxell anser att problemet är inte ”att det finns för få ‘kvinnliga’ eller ‘mammavänliga’ spel. Det som fattas är fler kvinnor inom spelutvecklingen.” Hon säger också: ”Det finns inga specifika spel som mammor gillar. Vi gillar bra spel, punkt.”
Det här är samma slutsats som jag kom fram till i min kandidatuppsats ”Jag kanske är lite nörd” 2008. Det finns en utbredd föreställning om att det finns tjejspel, ska göras tjejspel. Men precis då som nu så är det uppenbart att kvinnor, precis som män, gillar att spela bra spel. Spelen blir bättre om de som gör spelen har organisationer, ledarskap och anställda som kommer från hela talangpoolen, inte halva.
Känns alltid lite obehagligt att skriva sådana här saker som borde vara självklara år 2012 – men som inte är det tyvärr.
PS. Här är en länk till min föreläsning jag höll på Nordic Game i år om jämställdhet och spelindustrin: ”Myths about gender and gaming.”
Gokartsmännen i Tomelilla vs toplesskrigarfeministerna i Ukraina
Jag läste att gokartsentreprenörer i Tomelilla svarar på genuskorvkriget med att erbjuda genuspedagoger som är ”kvinnliga” och kör ”topless” gratis gokartskörning juli ut. Först tänkte vi att vi skulle åka (om jämställdhetsexperter räknas… det får vi kolla först) men sen så slog det mig: Toplesskrigarfeministerna från Ukraina är inte att leka med - med all respekt. De kämpar mot sexuell exploatering av kvinnor även om åsikterna om deras metoder, och faktiska resultat av dessa, går i sär.
Snacka om de skulle bli förvånade på sin lilla gokartsbana i Tomelilla om dessa kvinnor kom och krävde dem på erbjudandet. Ibland ska man akta sig för vad man önskar – eller inte önskar – sig. Det kanske går i uppfyllelse. Hoppas gokartsmännen (och eventuella anställda kvinnor), eller sammanfattningsvis gokartssexisterna, inte är dåliga förlorare för det här kan möjligtvis bli dyrt.*
*OBS Toplesskrigarfeminister är inte detsamma som genuspedagoger. Men det står inte ”gäller ej…” de har kanske någon genuspedagog eller två i sitt lag?
Uppdatering onsdag den 18:e juli: SvD uppmärksammar det hela också.
Karriär, ledarskap och föräldraskap
Katrine Kielos skriver intressant i Aftonbladet idag om den svenska jämställdheten som en medelklassfråga – eller snarare den svenska familjepolitiken med målet jämställdhet som en medelklassfråga. Jämställdhet är ju så mycket mer än familjepolitik och karriär, men självklart är det en stor del! Mina tankar? Föräldraledighet måste med som en del i karriärsstegen, inte ses som en ”paus”. Vi måste börja se det som föräldrakompetens ♥ problemlösning och stresshantering.
Frågan behandlades häromdagen av Klara Adolphson och Tomas Oskarsson från Ledarna genom vinkeln att delad föräldraförsäkring krävs för jämställdhet bland chefer. Kanske bekräftar detta Katrine Kielos tankar om att den jämställda familjepolitiken har blivit en medelklassfråga? Karriär, chefskap, ledarskap… Jag håller med Katrine om att de lågavlönade, ensamstående mammorna (eller papporna) inte är delaktiga i jämställdheten. Frågan är om de högavlönade ensamstående mammorna (eller papporna) är delaktiga å andra sidan?
Här ser vi en tydlig familjenorm, en heteronorm och en jämställdhetsnorm där det alltid ska vara 50-50 mellan kvinnor och män. Det gör mig trött. Jämställdhet är så mycket mer än hälften hälften. Dessutom en intressant grej, alla kvinnor och alla familjer får inte alltid barn.
När jag, barnlös och manlös, upptäckte att jag hade lägre lön efter fyra år än vad min manliga kollega hade som ingångslön (för lika arbete) och min chef sa att det var ju för att han hade en familj att försörja, ja då kände jag att det är inte barnen som är problemet i kvinnors karriär; Det är ledarnas okunskap.
