Barn är inte färgblinda
Jag har fått en del frågor på mitt senaste blogginlägg om rasstereotyper i barnkultur och jag tänkte därför ta tillfället akt att förtydliga vad det är jag anser som problematiskt med stereotyper.
Utan att gå in allt för mycket på globala skeenden som krig, flykt och invandring till Sverige så kan vi konstatera att samhället är annorlunda sammansatt än vad det var för några generationer sedan. Fler människor har flyttat hit från andra länder, fått barn och deras barn har fått barn och så vidare. I dag är det många barn i Sverige som inte lever upp till den fysiska bilden av lintotten på kaviartuben.
Vi har en vithetsnorm i Sverige, vilket innebär att vara vit är det förväntade och att vara något annat än vit är att sticka ut. På arbetsmarknaden har vi en situation där personer med svensklingande namn kallas till intervju oftare än personer med exempelvis afrikanskt- eller arabisktklingande namn. De flesta programledare, nyhetsankare, chefer, lärare, ja listan kan göras lång- är vita.
Sammanfattningsvis så lever vi i en värld där vitheten finns överallt och där den här vitheten även är synonymt med svenskheten. Andra utseenden, kulturer och etniciteter än den svenska lyser rätt ofta med sin frånvaro i det offentliga rummet, eller så är den inbjuden för att representera något exotiskt eller något avvikande.
Det här får såklart konsekvenser och leder till förutfattade meningar om folk. Om vi hela tiden omger oss med det vita, så blir det ju tillslut det rätta. Det som är bra, det som passar in.
Här nedan finns en version av det så kallade Docktestet som går ut på att låta barn välja mellan en mörk docka och en ljus docka. De får även motivera sina val med ord och vad som kommer ur deras munnar är sorgligt. Samtliga barn väljer den ljusa dockan med motiveringen att den är finare, sötare med mera.
”The Doll Test” Hassan Preisler, english version from Riksteatern on Vimeo.
Min slutsats är att barn tar in allt som sker runt omkring dem, precis som vi vuxna, och därför är det viktigt att det finns synliga förebilder som alla barn kan identifiera sig med och att det finns böcker för barn som utmanar normerna. Att det finns historier att identifiera sig med oavsett om man är tjej eller kille och oavsett vilken nyans man har på huden.
Vårt samhälle är duktiga på pressa in oss i roller baserat på fördomar och förväntningar om hur killar ska vara, hur svenskar ska vara, hur invandrare ska vara. Det finns ingen anledning att hjälpa samhället ännu mer i den här processen utan alla krafter som verkar mot stereotypisering på grund av kön, etnicitet och annat är bra. Även om det ”bara” är en barnbok.
Rasstereotyper i barnkultur
I torsdags förra veckan besökte jag Mångkulturellt Centrum för att gå på en föreläsning. Det var en föreläsning som var mer som ett samtal och temat var rasstereotyper i barnkulturen.
Det uttalande som fastnade mest hos mig kom från en av paneldeltagarna som arbetar inom förskolan. Hon menade att det antirasistiska agerandet måste sitta i ryggmärgen hos personalen i förskolan. Hon drog även paralleller till ”genustänket” inom förskolan och menade att på det området har förskolan kommit långt, men när det kommer till rasstereotyper är det en lång väg kvar att gå. Hon menade vidare att vi fortfarande reproducerar rasstereotyper i olika typer av media. I utställningen Varning för ras (båda bilderna ovan är tagna från utställningen) såg jag tidigare under kvällen exempel från inredningstidningar från 2012 som på ett oerhört exotifierande sätt visade upp ”vild och djurisk inredning” från den afrikanska kontinenten. Tyvärr kan jag inte länka till reportaget då det togs bort, vilket säger en del. Även Stina Wirséns nu stoppade bok om Lilla Hjärtat var med som exempel från idag. Det var inte bara exempel på afrikanska rasstereotyper, men det dominerade helt klart.
Samtalet fortsatte under kvällen och även om de var för mig var otroligt givande och intressant, så kunde jag inte låta bli att tänka på alla som borde tagit del av det här samtalet. För, det går inte att sticka under stol med att de flesta som tagit sig tiden att komma ut till Mångkulturellt Centrum denna kväll redan var dels relativt insatta i problemet med rasstereotyper i barnkulturen, dels relativt insatta i rasistiska teorier och dels mer eller mindre vana att röra sig i liknande sammanhang (jag menar då debatter, samtal och diskussioner om antirasism).
Jag menar att inte att seminariet på något sätt var bortkastat för oss som var där, tvärtom. Men om vi ska komma närmare att det antirasisistiska agerandet eller i det här fallet kanske medvetna agerandet, behöver det här nå ut till fler. Jag har inga barn själv, men har både syskonbarn, kusiner och vänner som har barn. Jag har precis som de flesta varit på otaliga barnkalas inför detta besökt någon bokhandel för att köpa en present. Och det är svårt, riktigt svårt att hitta böcker som inte handlar om vita/västerländska barn. Och då ska det nämnas att jag inte är en jäktande småbarnsförälder. Jag har inte huvudet fullt av hämtning, lämning och packning av jumpapåsar. Jag har tvärt emot huvudet fullt av idéer kring vad jag skulle vilja att exempelvis mina syskonbarn ska läsa för böcker och ändå är det svårt.
Så jag tänkte bidra med några exempel på mer vettig barnlitteratur som kom upp under torsdagens samtal!
Det var bland annat paneldeltagaren Oivvio Polite som tipsade om några av nedanstående böcker. Några andra är förslag från övriga deltagare i publiken och några är mina egna förslag.
Pija Lindenbaums böcker om Gittan. Har inte själv läst denna men efter lite surfande så får jag reda på att boken tar upp ämnen som hur killar och tjejer förväntas vara, hur man hanterar att skämmas för något med mera.
Gunilla bergströms bok om Alfons Åberg. Klassikern om den lilla killen som lever med sin pappa och växer upp i stadsmiljö håller fortfarande.
Eva Sussos böcker. På hennes hemsida går att läsa följande citat: ”Dessutom upptäckte jag den stora bristen på böcker om alla svenska barn som inte är födda av svennar. Jag kommer att fortsätta skriva om dem. Jag är också en”.
Johanna Rubin Drengers böcker om Nell. Nell är en tuff och självsäker tjej som funkar bra som förebild både för tjejer och killar.
Anna Andersson Utter & Jenny Claessons Styrkan sitter inuti- Anna kör skogsmaskin. Boken är Add Genders första barnbok och den utmanar bilden av vem som kan och ska vara ute och jobba med tunga maskiner i skogen.
Nu vet vi vad vi tar med oss på nästa barnkalas, eller hur?
Att uttala sig rasistiskt men inte vara rasist
”Inte en svarting till”.
Detta var en av Bo Hanssons kommentarer som av misstag läckte ut under AIK:s match mot Gefle i allsvenskan. Enligt Bo Hansson själv så menade han inte att uttala sig rasistiskt. Då skulle jag vilja ställa följande fråga till Bo Hansson. Om du inte menade att uttala dig rasistiskt, varför valde du då att uttala dig just rasistiskt? Det är inte okej att haspla ur sig vad som helst och sedan ducka genom att säga att det inte var meningen. Jag personligen har svårt att se hur uttalandet ”inte en svarting till” kan ses som något annat än en negativ kommentar.
Här kan man läsa att Bo Hansson kommer från en tid då ord som bland annat ”svarting” användes och inte alls var laddade med samma innebörd som idag och att detta då skulle vara förklaringen till varför han uttalat sig som han gjort.
Ja, jag var ju inte med på den här tiden, men oavsett så är det här en ursäkt jag är fruktansvärt trött på. Så Bo Hansson menade inget illa med ordet ”svarting”? Vad menade han då med ”inte en svarting till”? Nu är jag ingen expert på fotboll men vad jag förstod så syftade Bo på att ”svartingarna” i laget har samma spelstil, och att det därför var dåligt med ”en svarting till” på plan. Vad jag har förstått när jag läst mig in på ämnet så är detta inte fallet. Varför utgår man från det undrar jag? Sen när är innebär en hudfärg att man har en viss spelstil? Hur ställer sig Bo Hansson till fler ”vitingar” på plan? Nä, ett sånt uttalande skulle troligtvis inte läcka ut. För så pratar man normalt inte. Men ”svartingar”, det är tydligen okej?
Nåja, spelstil eller inte, det är ordet ”svarting” som stör mig mest, eller kanske Bo Hanssons inställning att ordet är hans att använda som han vill, oavsett hur det mottas.
Den här debatten sker inte bara i sportsammanhang, eller i media för den delen. Bo Hanssons svar och ställningstagande är ungefär detsamma som jag fått i andra sammanhang där den här frågan lyfts. Jag har pratat med ungdomar i gymnasieskolor, medlemmar i styrelsegrupper, kollegor på de olika jobb jag har hunnit ha i mitt liv och slutsatsen är densamma. Nämligen: Jag menade inget illa, därför får inte du ta illa upp av det här.
Skärpning svenska folket!
Det är inte upp till en själv att bestämma hur andra ska uppleva vad vi uttrycker.
Det ska böjas i tid!
Det ska böjas i tid brukar man ju säga, och det var det som var den grundläggande tanken när Add Gender i våras startade ett samarbete med en gymnasieskola i Stockholm. Add Gender är ju som bekant ett jämställdhetsföretag som arbetat mest med näringslivet, så visst kändes det lite extra kul att ”kunden” i det här fallet var 16-19 år.
Syftet med samarbetet var att bidra till just den här gymnasieskolans årliga satsningar på diskrimineringsfrågor och mänskliga rättigheter. Som en av experterna på sajten ungdomar.se visste jag hur mycket ungdomar faktiskt funderar på mänskliga rättigheter, diskriminering, orättvisor, jämställdhet och jämlikhet. Det finns en stor osäkerhet om vart gränser går. Vad är okej att säga och vad är inte okej? Här finns många frågetecken att räta ut!
Sagt och gjort. Men hur? En önskan och även en rekommendation från min sida var att starta ett arbete som kunde få effekt och mätas över tid. Föreläsningar och workshops i all ära, men vi vet ju alla hur det är att gå på gymnasiet. Man sitter ju allt som oftast och lyssnar på någon som håller låda framme vid tavlan, och det kanske inte är det mest spännande man som elev kan tänka sig. Nä, så något annat fick det bli.
Det jag och skolans rektor samt andra ansvariga lärare kom överens om, var att man ville få en bild av hur situationen såg ut på skolan, på riktigt. Vad är det för snack i korridorerna, vad händer på rasterna och framförallt hur påverkar det eleverna? För något som kännetecknar många gymnasieskolor är ju en relativt hård jargong. Är det bara ”snack”, är det ”så vi pratar” eller finns det ett dolt problem här? Att vissa elever faktiskt tar illa vid sig men har svårt att göra sin röst hörd. Det var vad vi ville få reda på och för ändamålet skapades en specialutformad undersökning som eleverna besvarade. Enkäten handlade om allt från förekomsten av incidenter som trakasserier, diskriminering och saker som att bli kallad fula ord som hora, blatte, bög eller liknande. Vi undersökte även elevernas attityder och känslor kopplade till just bruket av den här typen av ord. Gjorde man det på skämt, hur kändes det att själv bli kallad det?
Alla resultat för eleverna själva och fungerade som underlag för vidare diskussioner. Jag anade både ett och annat höjt ögonbryn när man svart på vitt fick se situationen på sin skola.
Genom att kvantifiera, alltså ”göra mätbart” fick lärarna en klar nulägesanalys gällande skolan inom just det här området. I materialet som kom fram syntes tydligt vilka områden på skolan som var bra och vart det kunde bli bättre. Det här gjorde att skolan kan använda undersökningen på längre sikt, genom att se vart fokus bör ligga i likabehandlingsplanen eller liknande.
Jag och vi på Add Gender hoppas på att fler skolor ser fördelen med den här typen av kartläggningar. Innan vi rör oss framåt måste vi veta nuläget!
