För några år sen blev jag plötsligt och oväntat ensam ägare av ett litet torpruckel i Sörmland. I skilsmässan vägrade jag släppa taget och bestämde mig att jag kunde själv. Motorsågen jag fick det året av min pappa i julklapp stod som symbol för vad jag tänkte bemästra – skogen, renoveringsprojekten, trädgården, pumpen, grillen. Inga domäner var ett hinder.
Torpet har lärt mig mycket. Förmodligen mer än vad jag överblicka härifrån.
Nu är jag inte ensam där längre. Men den där tiden var ovärderlig för min inre kunskapsbank. Jag insåg att jag lutat mig lite för mycket på gamla förlegade tankespår och synsätt – min tro på min egen kapacitet (eller snarare bristen på den) var marinerad i en historik som sträcker sig långt bortom ett litet hus i en skog. Jag valde alltför ofta den säkra, redan upptrampade vägen. Stannade i bekvämlighetszonen.
Jag kommer konsekvent att vägra hamna i bekvämlighetszonen igen. Men jag inser också att det inte är ett projekt jag ensam kan stå bakom. Min övertygelse är att jämställdhet är en gemensam sak där vi alla har lika stort ansvar – att lämna plats och att ta plats. Att ställa krav och bryta mönster – nå bortom slentrianmässiga beslut – det måste vi göra ihop. I vardagen, på jobbet, i köket, i skogen…
Det måste göras tillsammans.
Det börjar i det lilla och framförallt är det obekvämt. Det kräver energi att kliva över. Men vad kommer det kosta att inte göra det? Vad är priset för att inte orka gå halva vägen var?
Jag är inte rädd för motorsågen längre. Jag bemästrar den. Jag kan till och med lära andra hur man gör. Kan tricken och knepen. Har modet, har tagit platsen. Jag vågade kliva över till den sidan. Med hjälp av min pappa som öppnade den möjligheten. För jag hade kanske inte valt den själv.
Han lämnade plats. Och jag tog den.
Det är allas vårt ansvar.
Tags: Bekvämlighetszonen, jämställdhet, Livsfrågor, Vardag
Bra artikel,
men på vilket sätt lämnade din pappa plats? Det låter som att han stöttade dig, precis som en god förälder skall, men torpet var ju ditt! Menar du att det ‘normala’ skulle ha varit att din pappa skulle ha tagit hand om ditt torp? På vilket sätt stod han i vägen?
Det jag uppfattade som den stora lärdomen i det här var:
Det man ofta märker när man själv bestämmer sig för att kliva ur sin bekvämlighetszon, är att då finns det människor som är beredda att ge det stöd som behövs.
Men att vänta på att andra skall ‘stiga åt sidan’ och ‘lämna plats’ leder lätt till att man blir stående i bekvämlighetszonen.
Tack för din kommentar, Ulf T!
För mig handlade det nog om att ett mer typiskt förhållande äldre man/yngre kvinna så är stöttning i den riktningen inte alltid självklar. Det som ligger närmare till hands är snarare att ta över själv eller föreslå andra typer av lösningar eftersom ”det där inte är din grej”. Det är min erfarenhet och det händer gång på gång.
I det här fallet kanske man kan säga att en manlig norm definierar min bekvämlighetszon. Hade jag alltid lär mig att ”jag kan” som många pojkar får lära sig – att våga testa obehindrat och inte nedslås av misslyckande – då hade heller inte motorsågen varit en utmaning på samma sätt.
Därför tycker jag att vi båda klev ur våra zoner och gick mot mitten. Han slutade att definiera mig som den lilla flicka jag är i hans ögon. Jag tänkte ”jag kan”.
Ingen av oss väntande. Båda agerade.
Du och jag verkar ha olika erfarenheter av att kliva ur zonen dessutom. Kanske har vi även här att brottas med normen? Jag känner att det långt ifrån alltid är människor som är beredda att ge stöd. Säkert ofta, men långt ifrån alltid.
Huruvida normen är ‘manlig’ eller ‘kvinnlig’ är nog en definitionsfråga. Jag ser det mer som en kvinnlig norm, där män behöver visa att de duger, behöver uppvakta kvinnor och försöka bli vald av en (helst skall han ju knäböja framför henne också). Vi har mycket större tolerans för kvinnor som presterar än för män som inte gör det.
Jag säger inte att jag alltid mötts av hjälpande händer när jag ‘klivit ur zonen’. Den ‘norm’ jag stöts mot är den att jag alltid hamnar i situationer där jag förväntas hjälpa andra. Jag är högpresterande, så det är alltid bekvämt att be mig om hjälp istället för att lägga ned den extra energi som krävs för att lösa problemet själv.
Bara idag har jag blivit ombedd att rycka in och hjälpa till 5 gånger av olika personer i min närhet – samtidigt som jag jobbar på tre olika utmanande projekt. Något som inte funkar är att plötsligt göra uppror mot förvändningarna och bara säga ‘nej’. Om jag tålmodigt förklarar precis varför jag inte har tid, och hur det känns att hela tiden ses som allas räddare i nöden, brukar det bli bättre ett tag. Ett bra sätt att höja mitt blodtryck är att insinuera att jag gillar att vara den alla kommer till. Det är kul att vara behövd, tills man känner att man inte kommer undan…
Däremot har jag haft en dialog med min hustru i ett antal år nu. Gradvis har vi kunnat komma fram till en gemensam bild av hur mycket vi alla förlitar oss på mäns stryktålighet. Det har varit många aha-upplevelser för henne på vägen – saker som hon aldrig tänkt på förut.
Med det som bas börjar vi kunna prata om hur vi kan lämna våra respektive bekvämlighetszoner och mötas av förståelse och stöd.
Hej Frida.
Jag är det vi kallar pojkflicka och har så alltid varit. Som du säkert vet så är det relativt accepterat i samhället, medan flickpojke inte är det. Varför är det så? Jag vet era teorier om överordnat/underordnat, jag håller inte med om dessa alls, och det finns, vad jag hittat inte stöd för dessa heller. (http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/)
Om du tänker dig ett blått och ett rosa fält. Som flicka har du ett medfött värde, jag kallar det livmodersvärde. Det värdet har vi kvinnor oavsett vad vi väljer att göra. I det blå fältet är ”agera”, ”producera” osv. men även andra saker som är jobbiga ”ta ansvar för dina val, dina handlingar och dess konsekvenser”.
Som flicka/kvinna uppmuntras vi att ta plats i det blå området (tex. ”kvinnor kan”, ”Go girl!”), men om vi väljer bort så respekteras det. Och eftersom det innehåller en massa obekväma och obehagliga saker så väljer många kvinnor bort det, precis som du gjort med motorsågen.
Pojkar hånas från låg ålder om de trampar ut i rosa fält. Därav tvingas pojkar att vara i det blå fältet för att få ett värde. Precis som Ulf T skriver om när han skriver att han förväntas hjälpa andra. Som man är hans bygger värde på en roll som försörjare och/eller beskyddare.
Pojkar/män får bara värde som människor i blått fält, som kvinna får jag ett ”rosa värde” oavsett vad jag väljer. Väljer jag det blåa fältet så får jag både det ”rosa värdet” och dessutom det ”blå värdet”.
Det finns inget** som står ivägen för den kvinna som väljer att vara subjekt istället för objekt.
Dt är absolut int problemfritt att vara pojkflicka, men problemen är få;
1. När jag var liten, man rättade pojkarna när de hittade på bus så var det ”order och skäll”, till mig sa man ”så där gör väl inte en flicka?”. Man använde alltså min könsidentitet som tillrättavisning och det är naturligtvis inte bra.
2. När jag kom upp i tonåren och strax där innan så fick jag jätteofta höra att jag var kär i mina vänner för de var killar. Och det var så jobbigt att jag under en period valde bort vänner av manligt kön, vilket jag inte alls trivdes med.
(** Undantaget för att kvinnor kan vara duktiga på att hugga i ryggen på en kvinna som inte väljer ”rätt”: http://www.expressen.se/debatt/kvinnlig-avundsjuka-ar-min-varsta-fiende/)
Detta var lite kort, det är ju ett stort ämne.:) Jag skriver mycket om detta och håller på allt eftersom jag har tid på med att förklara mina genus- & jämställdhetsteorier. Läs gärna mina tankar:)
MVH
Ninni
Skribent på Genusdebatten.se
Hej igen Ulf! Intressanta synpunkter!
Jag tror kanske att jag gjort inlägget utifrån en lite annan vinkel än vad vi nu är inne på. Normer och strukturer ett otroligt stort ämne med många dimensioner. Jag respekterar din känsla av att behöva ”uppvakta” kvinnor. Min subjektiva känsla är att jag aldrig skulle vilja att någon, oavsett kön, knäböjer för mig. Det är en oerhört intressant frågeställning, men det är egentligen inte det jag vill belysa med mitt inlägg.
Det handlar i grund och botten om att jag anser att ansvaret för framåtrörelsen måste få energi från båda håll – lika mycket. Halva vägen var. Att det, när det kommer till konkreta kritan, inte går att gömma sig bakom ”män är starkare” eller ”han är mer teknisk än jag”. Och naturligtvis tvärtom. Mycket av det vi lärt in som sanningar måste vi våga vrida på och testa mot en ny verklighet. I alla fall om vi vill komma någon vart.
I mitt fall – jag kan inte fega ur och gömma mig bakom ”flickan”. Jag måste också anta motorsågsutmaningen, även om jag är rädd och den första spontana känslan är ”Jag klarar det aldrig”. Det hade varit så mycket mer bekvämt att backa.
Vi är kanske rädda på varsitt håll – jag och min far, kvinnor och män? Om vi vågade släppa på våra roller och rädslor så tror jag att vi automatiskt rör oss framåt. Det handlar om att välja att gå in i varandras zoner även om det är jobbigt, inte hålla sig utanför med hjälp av ursäkter.
Pappa hjälpte mig att våga ta en plats jag annars kanske inte hade haft styrkan att göra själv. Om det är en hjälpsam faders agerande eller ett agerande från en medmänniska. En handling som får ringar på vattnet ned till nästa generation? Det kan inte jag veta ännu.
Men jag vet är att jag till slut körde sågen – något jag aldrig gjort om han inte givit mig den. Och det kändes som att vi mötts på halva vägen. Hans tro på mig gjorde att jag började tro på mig.
@Frida,
Jag håller helt med om allt du skriver där. Jag triggade bara lite på det där ”han lämnade plats”.
Min erfarenhet är att väldigt många män i den situationen är redo att säga nästan vad som helst för att ge kvinnan rätt sorts stöd. Det är bara inte så enkelt att veta jämnt vilken respons som är den rätta. Jag kan tänka mig en hel drös nedsättande kommentarer om en man som ger sin dotter en motorsåg i present, om hon inte verkligen var redo för en. Han erbjöd dig en möjlighet, och du valde att ta den. Det låter mycket bättre.
Betänk också att, för att lämna plats, måste männen ha någonstans att gå. Problemet med den bilden är ju att den inte inkluderar mannen som en aktiv part i dialogen. Inte minst skapar den genljud av det urgamla ”kvinnor och barn först”, vilket inte bjuder mannen en väg ur hans könsroll, utan snarare riskerar att fjättra honom till den.
Att mötas på halva vägen låter mycket bättre, men det kräver förstås ett aktivt, ömsesidigt lyssnande.
”Han erbjöd dig en möjlighet, och du valde att ta den” – fint uttryckt. Kanske är det ordet ”plats” som är fel? Det borde varit ordet ”möjlighet”. Bra. Det ska jag tänkta till kring.
Och egentligen är din poäng ”ömsesidighet” exakt det jag vill komma åt. Precis så! Att det finns en ödmjukhet – både inför kvinnors frustration (Känslorna när man blir arg och ledsen i en högljudd diskussion och möts av ”Men lugna ner dig nu lilla gumman…” är svåra att verbalt förklara för många män som mer sällan upplever det) och mäns pressade och kravfyllda situation (Vara allt på samma gång – lagom av allt).
Generellt upplever jag att ödmjukhet är en bristvara idag. Klimatet är dömande och det skrämmer mig. Dels för att det saknas empati – men också för att det automatiskt bär med sig ett bakåtsträvande som drar med sig rasism, homofobi och behovet av gated communities.
Men det är kanske en annan diskussion!
Hej!
/ Frida
Hej igen Frida!
Som kvinna och jämställdist blir man ofta osynliggjord i debatten. Jag hoppas och tror att det var någon annan orsak än kön som gjorde att du svarade Ulf men inte mig, och jag är naturligtvis nyfiken på orsaken. Så om du skulle vilja förklara det vore jag tacksam.
Det handlar i grund och botten om att jag anser att ansvaret för framåtrörelsen måste få energi från båda håll – lika mycket. Halva vägen var.
Jag håller inte med. Detta att ”lämna plats–ta plats” förutsätter att männen utgör ett hinder – och då menar jag ett hinder i den fysiska världen runt oss, inte i kvinnors huvud – och att kvinnor därför inte kan ta platsen FÖRRÄN mannen lämnar plats. Det stämmer inte.
En anekdot: Min son tränar en uddasport som har över 90 % manliga utövare. Eftersom den är så udda så har han ingen likasinnad runt sig och häromdagen körde vi därför till en annan stad för att han skulle få umgås med andra som tränar samma. Vi satt på gräset i en park när jag fick syn på ett redskap jag inte tidigare sett. Nyfiken som jag är så reste jag mig och gick för att titta på det. Den signalen av intresse från mig räckte för att en man genast kom och hjälpte mig att ”ta plats”. (Han visade mig hur jag skulle hålla och så för att kunna prova redskapet).
Detta är ingen unik händelse, det händer tvärtom gång efter annan. Jag får plats och faktiskt också både beundran och respekt – av män (alltför ofta får jag istället motsatsen av kvinnor jmf. artikeln om Isabella Löwengrips erfarenhet, länkad i föregående kommentar), när jag väljer att ”ta plats” i områden kvinnor normalt väljer bort.
Varför är det så? Varför upplever kvinnor hinder, där jag menar att dessa inte finns (i världen utanför kvinnors huvud)?
Den kvinnliga och manliga homosociala gemenskapen fungerar helt olika. Inom den kvinnliga homosociala gemenskapen, som jag även kallar kollektivismen, ger och tar man plats. Det gäller både hur man samtalar och hur man agerar. Man umgås mycket kring relationer i sig. Den kvinnliga homosociala gemenskapen är både tajtare och mer bortstötande än den manliga motsvarigheten, som jag kallar individualismen. Inom den manliga homosociala gemenskapen tar man den plats man är intresserad av att ha. Gör man det inte själv, lämnas man ifred. Man umgås inte kring relationer, utan kring sak.
Om man då har levd erfarenhet från kollektivismen och projicerar den erfarenheten på män, på saker i ”det blå fältet”(se föregående kommentar) eller på en situation där manlig homosocial gemenskap gäller, upplever man skillnaden som ett hinder och som att man inte är välkommen.
Det här att hålla på att säga att män ska lämna plats eller att män ska ”lyfta fram kvinnor”, är väldigt kontraproduktivt. Männen, som har sin erfarenhet i individualismen, förstår då inte vad man yrar om. Deras reaktion blir: ”men va f*n, kan kvinnor inte själva? Var det inte jämställdhet vi skulle ha? Varför ska jag lyfta någon för att hon är kvinna?” (Tänk på ”umgås kring sak” tidigare i kommentaren. När man ”lyfter andra män” är det inte mannen utan saken man lyfter. Man tyckte det man lyfter fram var ”bra gjort”.)
Det här framgår i genusvetenskaplig forskning, ta t.ex. Ann-Sofie Holms doktorsavhandling Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9.
Jag har skrivit om den i tre delar och i del två finner du belägg för kollektivismen och invidualismen, men jag ger dig länkar till samtliga delar längst ner.
Varför ser inte forskarna detta? Inom humaniora är forskaren en del av forskningsresultatet och dessa genusforskare är nästan uteslutande kvinnor (plus ett fåtal män som troligen aldrig passat in i individualismen, precis som jag inte passar för kollektivismen) och de saknar därför den levda erfarenhet (länk nedan) jag har, som gett mig erfarenhet från både kollektivismen och individualismen.
Att förklara dessa olika sociala samspelssätt är nyckeln till att få bort upplevelsen av hinder och det är det som skulle möjliggöra framåtrörelsen, menar jag.
Ytterligare en sak värd att nämna: I föregående kommentar skrev jag om livmodersvärdet. I sociala sammanhang där män och kvinnor blandas är det männen som anpassar sig, för kvinnan är, med sitt högre skyddsvärde, normen. Männen lär sig, främst i tonåren, genom ”trial and error” vad som fungerar och vad som inte fungerar och anpassar sitt beteende allt eftersom de får erfarenhet. Detta, att kvinnan är normen för sociala interaktioner ställer till problem för (främst) män. Det framgår i Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9, del 3 och jag kommer att skriva ännu mer om detta under hösten då jag fortsätter min genomgång av litteratur från genusvetenskapen. (Vill du kan jag ge dig länkar när arbetet är avklarat.)
Med den politiska framfart som feminismen haft i samhället under lång tid så har dessa problem (som män har till följd av att kvinnan är normen för sociala interaktioner) ökat i omfång, vilket är en delorsak till att pojkarna slås ut i skolan idag. Jag anser att det nu är hög tid vi börjar beakta männens sida av myntet och börjar lyssna till deras problembilder.
MVH
Ninni
Skribent på Genusdebatten.se
——
Ann-Sofie Holms doktorsavhandling Relationer i skolan – en studie av femininiteter och maskuliniteter i år 9
Del 1: http://genusdebatten.se/relationer-i-skolan-del-1/
Del 2: http://genusdebatten.se/relationer-i-skolan-del-2/
Del 3: http://genusdebatten.se/relationer-i-skolan-del-3/
Min levda erfarenhet:
http://genusdebatten.se/levd-erfarenhet/
Hej Ninni!
Att jag inte svarar förrän nu har en enkel förklaring – jag har varit svajigt uppkopplad på torpet!
Så det har inget alls med vårt samtal här att göra.
Det här ämnet är urintressant. Jag är givetvis inte ens i närheten av lika påläst som du, men förstår mycket av det du beskriver ändå. Inlägget är, precis som mycket av det jag skriver, baserat på känslor och i det här fallet min relation till min far och män i den generationen. Och vad som händer när två sätt att se på kön liksom korsar en tidsmässig barriär. Han har en syn, jag har en som jag format själv genom hans blick, skulle jag nästan vilja påstå.
Jag var själv en pojkflicka. Min största ambition som barn var att vara så pass obestämd i mina uttryck att man inte skulle kunna avgöra om jag var tjej eller kille. Den inställningen var inte baserad på någon egentligen kunskap – det var så jag ville ha det. Innerst inne förstod jag förmodligen redan då att jag skulle bli behandlad på olika sätt, beroende på vilket kön jag kunde tänkas ha.
Än idag tycker jag det är intressant på många nivåer vilken frustration det väcker hos människor när de inte kan avgöra om jag har söner eller döttrar. För det gick inte när de var mindre. Och mina ungar har redan korsat många fler barriärer än jag någonsin kommer att göra.
Min erfarenhet, från mig själv och från andra heterokvinnor i min omgivning, är att det är ganska lätt att tycka och tänka om jämställdhet i hemmet. Men när det väl kommer till kritan tar de sig inte in på vissa domäner ändå – byta däck, meka, bära tunga prylar. Kraven går ofta bara åt ett håll. Och det var det jag ville komma åt. Att det är lika mycket mitt ansvar som min partner att vi kommer framåt. Givetvis är det säkert också en klassfråga – som mycket i samhället.
Tänker att det kanske inte är så dumt med femtio/femtio-scheman. Varannan gång. Och delad föräldraförsäkring. Att inte det är en självklarhet redan idag är en gåta för mig.
Kanske inte var något bra svar på ditt inlägg. Kanske borde träffas och prata! Känns som att jag har mycket att lära.
Häls!
/ Frida
Frida,
Ett mycket bra svar.
Diskussionen blev så pass spännande att jag läste om all kommentarer. Nu fastnade jag för en liten sak du skrev:
Hade jag alltid lär mig att ”jag kan” som många pojkar får lära sig – att våga testa obehindrat och inte nedslås av misslyckande – då hade heller inte motorsågen varit en utmaning på samma sätt.
Det där känns inte riktigt mitt i prick. Pojkar får inte lära sig ”jag kan” så mycket som de får lära sig att deras värde nästan uteslutande bestäms av vad de presterar. De blir ofta rejält nedslagna av misslyckanden (jag hatade att förlora när jag var liten), men lär sig då att ingen är speciellt intresserad av deras känslor – och att inte fortsätta prestera ses inte heller som något attraktivt alternativ. När flickor drabbas av motgångar blir de tröstade; när pojkar gör det får de höra att de skall rycka upp sig, bita ihop, komma igen, lära sig att bli en god förlorare.
https://bullies2buddies.com/Essential-Articles-for-Students/how-to-be-a-good-sport-or-dont-be-a-sore-loser.html
It is more important to learn how to lose than to learn how to win. Anyone can handle winning. It feels good. The trick is to learn how to handle losing. In life, as in sports, we don’t always win. Through sports, we learn that we can lose, yet our lives and friendships continue. We can be happy in life even though we lose sometimes – or even often!
…
Sore losers lose twice. You lose once when you lose the game. When you get angry, you have lost a second time because then you look and feel like a loser to everyone who sees you. What’s better: a single loss or a double loss? So if you lose a game, cut your losses. Don’t get angry.
Du skrev:
Tänker att det kanske inte är så dumt med femtio/femtio-scheman. Varannan gång. Och delad föräldraförsäkring. Att inte det är en självklarhet redan idag är en gåta för mig.
Jag tror att det vore bättre att först försöka öppna upp debatten så att den blir mer balanserad. Förslagen om t.ex. delad föräldraförsäkring har liksom växt fram i en atmosfär där, som du också noterar, kraven mest går åt ett håll.
Tack Frida för ett intressant blogginlägg som jag känner igen mig i på många sätt!
Jag håller helt med dig om att det är allas vårt ansvar att luckra upp dessa könsstereotypa normer, och vilken glädje det är att göra det och märka att man faktiskt växer som männsika!
Josefine! Tack!
Glädje – ja! Precis så. Om vi slutade att vara varandras motståndare så ofta… jag tror vi kan det. Jag vet att det inte är enkelt, men jag tror vi kan.
Allt gott!
När jag säger ”jag kan” om uppmuntrandet jag saknade under mina barnaår gäller det i stort sett uteslutande mer ”grabbiga” saker. Jag tror helt enkelt att det sågs förbi att jag skulle lära mig köra båten exempelvis. Vi får aldrig veta naturligtvis, men jag är ganska säker på att det sett annorlunda ut idag om jag varit kille. Återigen tror jag att det är en generationsskillnad. Jag skulle aldrig säga till mina söner att bita ihop. Aldrig. Jag tror att många män blivit förminskade i sina känsloliv pga för många ”bit ihop, känn inte efter, gråt inte”. Exakt lika begränsande som att känna att man gått miste om teknisk kunskap pga att man råkade födas till tjej.
När jag säger ”jag kan” är min erfarenhet att många killar fått lära sig att försöka igen, trots att det gick illa. ”Försök igen, det är inte så svårt”. I många flickors fall blir det ”Vänta ska jag hjälpa dig”. Enstaka kommentarer sätter inga spår. Men ett mönster gör det givetvis – återigen: åt båda håll. Båda lika illa.
Att inte se motsatsen i det här, att inte lägga an ”men det är mest synd om mig”-inslag i debatten tror jag alla tjänar på. Vi ser ett problem, vi har olika ingångar till det – men om vi lyssnar på varandra så kanske vi kommer framåt.
Du kan ha rätt i att debatten svajar, men när det gäller just delad föräldraförsäkring tror jag faktiskt inte på någon annan lösning. För mig är det helt onaturligt att det inte är en självklarhet. Inte förrän vi delar ansvaret och rätten att spendera tid med våra ungar kan vi balansera förutsättningarna på arbetsmarknaden. Löner, pensioner och synen på individer som attraktiv arbetskraft i barnafödande ålder – oavsett kön.
Men det är förvisso en helt annan debatt än den som mitt blogginlägg ursprungligen handlade om.
Häls!
/ Frida
Tack för ett bra svar!
Jag är givetvis inte ens i närheten av lika påläst som du, men förstår mycket av det du beskriver ändå.
Den är för mig en komplimang som heter duga. Jag är mycket påläst, inom många helt olika vetenskapsgrenar. Och det är mitt mål när jag skriver att det ska gå att förstå för den helt oinvigda och man ska inte behöva läsa på om man inte vill. Men det ska samtidigt innehålla ”mer att hämta” för den vetgiriga eller pålästa (därav mina länkar och källor i slutet av kommentarerna). Så tack.:)
Men när det väl kommer till kritan tar de sig inte in på vissa domäner ändå – byta däck, meka, bära tunga prylar. Kraven går ofta bara åt ett håll.
Absolut, så är det. Och orsaken är att vi haft en kvinnorörelse sen slutet av 1800-talet medan männens motsvarighet först vaknar nu. Och det, att männen dröjt så, beror på att vi är biologiskt programmerade att bry oss mest på individer av kvinligt kön (gäller dessvärre även barn). Redan på 70-talet observerades detta fenomen och det har fått namnet ”Women are wonderful-effekten”.
Problemet grundar sig också i en felaktig könsmaktordning. I ”Under det rosa täcket” skriver Nina Björk:
Samtidigt hotas vi inte i vår könsidentitet, för vår överordning i hemmet motsvaras av en underordning på arbetet – och det är detta arbete, denna offentliga sfär, som är den viktiga.
Då majoriteten av oss prioriterar privatlivet som viktigast i livet så är det denna överordning i hemmet (och relationen) som styr. Och det här kommer att bli tydligt med den växande internationella mansrörelsen
Tänker att det kanske inte är så dumt med femtio/femtio-scheman. Varannan gång. Och delad föräldraförsäkring. Att inte det är en självklarhet redan idag är en gåta för mig.
Jag är motståndare till 50/50-tankegången och orsaken är att vi är olika som individer, både vad gäller intresse och förutsättningar. Jag är alltså mot även den ändring som är gjord. Jag anser föräldradagar ska vara delat 50/50 men fritt möjligt att överföra alla dagar på andra partnern, morfar, moster eller grannen, vem man nu än anser är bästa lösningen för barnet och familjen. Det är inte statens sak att avgöra individers privatliv.
Jag vill förklara med tre anekdoter.
Mig själv:
Jag stortrivdes med mitt jobb, min man har ett jobb för pengarnas skull. Jag ville inte avstå mitt arbete, min man ville. Vi är föräldrar 24/7 under massor av år, föräldradagarna handlar om ca. 10 h 5 dagar i veckan under ett drygt års tid. Hur man väljer dela föräldraledigheten säger inget om hur man är engagerad som förälder. Det går utmärkt att ta föräldradelen efter arbetstid om man så önskar.
En kvinnlig väninna:
Hon hade eget enmansföretag. Om hon tagit föräldradagar hade hon tappat hela sitt kundunderlag och fått börja om igen. Hon var hemma 14 dagar/barn resten var pappan hemma.
En manlig vän:
Hans fru har förmånen att få jobba med sin hobby inom konst, eftersom han har en mycket hög lön. Men iom hans höga lön så slår han i inkomsttaket och får inte ut mer än bråkdelen av sin inkomst. Dom har helt enkelt inte råd att han är hemma, pga skillnaden i inkomst.
Jag vet att denna man är en engagerad pappa som gärna hade velat vara hemma, men räkningar måste betalas.
För dessa tre fall är 50/50 en nackdel eller rent av en ekonomisk omöjlighet. Vill vi få en jämnare balans i uttag är det inte rätt sätt att tvångsstyra uttaget, då behöver man titta på om man kan ta bort det ekonomiska argumentet, vilket vanligen är det som avgör hur man fördelar föräldradagarna tror jag. Tillika behöver kvinnors makt i hemmet och relationen ”problematiseras”.
Jag tror helt enkelt att det sågs förbi att jag skulle lära mig köra båten exempelvis. Vi får aldrig veta naturligtvis, men jag är ganska säker på att det sett annorlunda ut idag om jag varit kille.
Troligen ja. Men saken är att du troligen också varit en annan individ om du var pojke, medfött. Idag vet man att pojkar och flickor är medfött olika. Inte som varje pojke och varje flicka, men som kollektiv är skillnaderna i hjärnan betydande. Könssocialisering är en teori som har begränsade förklaringsmöjligheter (vilket inte ska tolkas som värdelöst). T.ex:
* Studier att enäggstvillingar som är separerade vid tidigt i livet pga adoption jämfört med identiska tvillingar som har växt upp ihop så ser man ingen personlighetsskillnad. Tvärtom hittar man udda likheter[1]
* medicinsk behandling av blivande mödrar av ett preparat innehållande manligt könshormon avbröts för att döttrarna till dessa mödrar visade ”maskulina tendenser”[2]
* flickor som har en sjukdom som ger förhöjda halter av testosteron under fosterstadiet väljer lekstil och lekpartner snarlikt pojkar[3] klart olikt friska flickor.
* Vi har fall där man fötts med kön som är missbildat, så att man tror det är en flicka, vi har fall som David Reimer och hans likar. Dessa blir män ändå trots att de uppfostrats som flickor.
Och det finns mängder, mängder studier utförda på djur av olika slag.
Det har också visat sig att barnets personlighet styr föräldrarnas agerande och bemötandet av barnet[1], de ser du t.ex. på att föräldrar med barn av samma kön inte hanterar barnen lika. Så at flickor och pojkar, som kollektiv, är olika medför att föräldrarna hanterar dem olika.
När man har koll på den biologiska forskningen, så är det inte underligt att vi behandlar pojkar och flickor, på kollektivnivå, olika. Det innebär inte att det inte finns saker som kan bli bättre, det finns mycket jag är kritisk mot i vår uppfostringsnorm och det är framförallt på pojkarnas sida (nästa serie inlägg kommer handla om det, är du nyfiken så kan jag säg till när jag skrivit dessa), och jag menar att vår uppfostran av pojkar är en bidragande faktor till att dessa slås ut i kriminalitet och annan utanförskap så som drogmissbruk. Men man ska vara ytterst försiktig med social ingenjörskonst och behöver ha ena ögat på biologi könsskillnaders inverkan så att man inte ställer till problem i all välmening. Och det är, menar jag, vad man gör idag. Och därför ser vi effekter som ”men on strike” [5] och att pojkar slås ut i skolan som inte är anpassad efter deras behov.
Det var ett långt svar. Jag som bara tänkt avsluta med att tacka för ett intressant inlägg och diskussionen. Men då gör jag det nu. Önskar dig allt väl och lycka till med torpet!
Med vänlig hälsning
Ninni
Skribent på Genusdebatten.se
Women are wonderful: http://en.wikipedia.org/wiki/Women_are_wonderful
David Reimer: http://en.wikipedia.org/wiki/David_Reimer
[1] Judith Rich Harris, (1998) The Nurture Assumption
[2] Ekman, R. (2005 ). Stress : individen, samhället, organisationen, molekylerna, andra utgåvan.
[3] Pasterski, G. B. (2011). Prenatal hormones and childhood sex segregation: Playmate and play style preferences in girls with congenital adrenal hyperplasia.
[4] Helen Smith, (2013) Men on Strike: Why Men Are Boycotting Marriage, Fatherhood, and the American Dream – and Why It Matters
[...] som testat på hur det är att slå upp gungbrädans högra sida, skriver så här: Jag är inte rädd för motorsågen längre. Jag bemästrar den. Jag kan till och med lära andra [...]