Pappotek ska få pappor att läsa
Denna morgon sprang jag på detta inlägg från Dalarnas tidning: Pappotek – recept för att få pappor att läsa – Säter – dt.se. (Tack Josefin Rönnbäck som alltid delar så bra jämställdhetsnyheter i sina flöden.)
Ett bra initiativ tycker jag för att öppna upp för att fler pappor läser för sina barn – och på så sätt också ge framförallt pojkar fler manliga, läsande förebilder. På så sätt kan vi förändra bilden om vem som läser – och vem som läser för och med sina barn.
”Det handlar om att svenska barns läsförståelse har gått kraftigt bakåt i de senaste PISA-undersökningarna. – Och pojkar sjunker dubbelt så mycket som flickor, berättade Carina Lindstedt, inbjuden barnkonsulent från Länsbibliotek Dalarna.”
Står det i artikeln och detta behöver vi göra någonting åt – helst i förrgår!
Hoppas att pappoteken blir välbesökta.
Fittstim – mitt mod
Igår kväll sändes ”Fittstim – min kamp” på SVT 1. Det var första delen av tre avsnitt i en miniserie där en av redaktörerna för boken Fittstim (1999), Belinda Olsson, följer upp på feminismen sedan dess. Vad har hänt? vad har hon missat? Vad förstår hon inte?
Jag hade höga förväntningar på programmet eftersom jag är en av medlemmarna i den så kallade ”fittstimgenerationen”. Det vill säga att jag gick på gymnasiet när Fittstim kom ut och läste den med stor behållning. Jag tummade mitt ex till förbannelse, läste de olika antologierna om och om igen. Det var som en kompis att hålla i handen då ingen annan tycktes förstå mitt ständiga påpekande om att det inte var jämställt mellan killar och tjejer, kvinnor och män.
Fittstim gav oss mod och i DN den 8:e juli 2000 porträtterades jag och min vän Lisa som unga kvinnor med driv och hopp om framtiden. Vi trodde att om tio år kallas ingen för hora och vår nystartade jämställdhetsgrupp var ett sätt att nå dit. Journalisten satt ner med oss länge och pratade och hade med sig lite olika böcker till jämställdhetsgruppens bibliotek. Oj vad vi tyckte att det var fantastiskt!
Inte visste jag att platsen där bilden togs för artikeln, Björns trädgård vid Medborgarplatsen låg ett stenkast från Add Genders huvudkontor på Götgatan – nästan fjorton år senare. Från jämställdhetsgrupp till aktiebolag!
Belinda Olsson var den första kändisen som jag någonsin pratat med på telefon. Det var läskigt men pirrigt, spännande! Vi bjöd in henne till vår jämställdhetsgrupp på Huddingegymnasiet utanför Stockholm. Vi bokade aulan och fick en liten budget för arrangemanget från rektorn och överallt satte vi upp information om att hon skulle komma på besök.
Rektorn gick ut med att man inte skulle få frånvaro om man kom och lyssnade och vi blev superglada, VEM skulle hellre sitta på en tråkig lektion än att komma till aulan och träffa coola Belinda? Vi trodde det skulle bli en storm av elever!
Även om Belinda i programmet säger att ”då ville alla kalla sig feminister” så var det ju inte riktigt så. När vi från jämställdhetsgruppen satte upp affischer i skolkorridorerna revs dem ner och ersattes med parodiaffischer såsom ”vi hatar män-gruppen”. Vi var så ledsna!
Men vi gav inte upp! Inför eventet fick vi låna högtalaren och vi ropade ut ett par gånger att nu behöver man minsann börja gå om man ska hinna. Men det blev ingen rusning. Jag tror att vi totalt blev under tio åskådare? Belinda satte sig på den gigantiska scenkanten och dinglade med benen för att vi inte skulle känna oss helt dumma som trott att aulan skulle behövas…
Då var jag besviken på mina fellow elever, idag dagen efter programmet om Fittstim är jag besviken på Belinda. För jag inser att hon inte riktigt levde upp till mina förväntningar av hur hon skulle presentera sin kamp sedan dess. Hon kändes vilsen och opåläst.
Å andra sidan är väl det helt okej. Många känner säkert igen sig i hennes kamp för att förstå. Men jag hade hoppats på något annat.
Vad jag hade hoppats på kan sammanfattas med dessa två inlägg: Inti Chavez Perez berättar om en feminism som är bredare än någonsin och Moa Svan berättar om att hen inte är någon struntsak!
Jag hade hoppats på undringar kring vad feminismen har blivit sedan Fittstim, inte som i dagsläget ett program som mer fokuserar på vad Belinda blivit sedan Fittstim.
Vi får hoppas att miniserien leder till debatt och att många tvingas att tänka till. Önskar bara att hon inte missar att skildra det mod som Fittstim ingjöt i så många unga – och allt det fantastiska som hänt sedan dess!
2014 sätter vi ner foten i jämställdhetsdebatten
Jag känner det i hela kroppen, 2014 blir året då vårt tålamod är slut i jämställdhetsfrågan. Redan innan året ens gått in på sin tredje vecka ser vi hur Lina Thomsgård från Rättviseförmedlingen illustrerar just precis hur detta kommer visa sig konkret under året. I morse var hon med i P1 och diskuterade varför de inte tillsatte en kvinna på Per Morbergs tomma stol i juryn för TV4:s Sveriges Mästerkock. Toppen Lina! Skåpet ska stå just precis här!
Lyssna på Lina Thomsgårds gränssättning här.
Läs även mer om det på Aftonbladet: Lina Thomsgård: ’TV4 tror att de har löst jämställdheten’ | TV | Nöjesbladet | Aftonbladet.
Trend 2014: Normkreativ reklam
Idag presenterar Add Genders julkalender en lucka om Genusfotografen, sexisitisk reklam om alternativet: normkreativ reklam.
Jag känner att jag vill haka på det här som alla gör just nu: förutspår ”trender” inför 2014. Så jag vill förutspå att 2014 blir det normkreativa reklamåret.
Bevis var det ja! Jo jag hittade bland annat detta inlägg på Huffington Post om en pricksäker reklam om normer kring manligt och kvinnligt. Man vill ju bara titta om och om igen. Och sprida!
Här nedan är reklamen inbäddad. Vad tror ni? Är jag en trendspanare?
Alice Marshall skriver även om: Goldie Blox som ett bra exempel!
Josefine Carnolf har tidigare skrivit om Camp Gyno och andra reklamfunderingar.
Grattis alla män
Förra året uppmärksammade vi Internationella mansdagen här på bloggen. Det är alltså den 19:e november varje år, och den Internationella kvinnodagen är den 8:e mars varje år.
För ett år sedan blev det en del diskussioner i kommentarsfältet och kanske blir det så även i år?
På Internationella kvinnodagen brukar det alltid bli bråk om ”ska man säga grattis och ge blommor eller ska man sörja och prata orättvisor”? Det skrev jag också om i inlägget ”Kvinnodagen: långfredag eller midsommarafton?”.
Så vad ska man då göra på Internationella mansdagen? ”Grattis alla män” låter mer som en kalsongreklam från ett klädesföretag och det känns kanske konstigt att gratta folk överhuvudtaget för deras könstillhörighet?
Men en sak som är lite spännande det är att förra året var det i stort sett bara Add Gender som uppmärksammade mansdagen i ”genusvärlden”. Vi fick tillrytningar på twitter om att vi ens talade om dagen som något seriöst eller viktigt.
Men i år så har Genusfolket skrivit ett inlägg om dagen. Det går framåt!
Jag tycker det är bra att det finns en kvinnodag och en mansdag, annars förstärker det att män är norm och dessutom så missar man att makt är dynamiskt och beroende av kontext och status. Bara för att ens kön är norm i många sammanhang betyder inte det att man i många frågor kan känna sig maktlös just på grund av ens könstillhörighet.
Så: Grattis alla män till er alldeles egna dag. Gör det bästa av den, förändra världen till det bättre för alltifrån pojkar som tvingas bli barnsoldater till pojkar som inte får ha tofsar på sig till förskolan. Ingen fråga är för stor eller för liten, allt arbete framåt är bättre än att stå stilla i frågan!
