Ska vi inte lyfta hatten för de som lyfter rumpan?
Just nu upplever vi en våg av initiativ för jämställdhet och mångfald. Det ser jag från min position som jämställdhetsexpert där jag sedan flera år bevakat frågorna dagligen. Kanske är det valet som är i antågande eller så är det en mer långsiktig vändning från en annars höstliknande debatt? Vi får se.
Det som dock uppstår i detta är att fler vill vara delaktiga – dra sitt strå till stacken. De vill diskutera frågan, ge utrymme, ta av sitt eget utrymme och lära sig mer om frågan. Förstå. Känna.
Kent Kullander, regionsamordnare på fackförbundet Vision i Linköping bestämde sig för att göra något åt ojämställda löner. Eller snarare: han hade säkerligen försökt ett tag med att adressera frågan i regionen men inte fått resultat. Han fick en bra idé: jag sänker min månadslön till ”kvinnolön” och ser vad det ger mig för insikter och om fler engagerar sig?
Visst blev det engagemang – men kanske inte som han hade tänkt sig? Bland annat fick han denna fantastiska satir i knät, från @HejBlekk ”Hon höjer sin lön till mansnivå”. Jag tycker också att det inte riktigt blev hundra procent bra, så att säga. Men en tanke gnager i mig efter de många negativa svaren…
Tanken är att det verkar vara svårt som privilegierad att göra nåt, att våga sticka ut näsan och skapa debatt, utan att få (med all rätt?) skuld och skam tillbaka. ”Du borde ha gjort så”, ”du borde förstå bättre”. Och det borde man. Men hur kommer man dit?
Genusfolket (Politism.se) skriver: PR-poser ger inga jämställda löner och i relation till det inlägget svarar Kent i kommentarsfältet:
Jag kan inte låta bli att vilja lyfta hatten för Kent ändå. För att han lyft rumpan.
Trots allt: Det spelar ingen roll hur många misstag en gör – en är fortfarande långt före de som aldrig försöker.
Däremot, nästa gång man känner för att lyfta rumpan, så kan man bolla med oss på Add Gender innan. För om man lyfter på rumpan på rätt sätt kan man nå effekten att hattar respektfullt lyfts av – istället för att blåsa av i en mediastorm.
När trakasserier ursäktas
Läste denna takeväckande text idag på Lärarnas nyheter: Blowa mig, sa han!.
Det är docenten Gunilla Molloy som beskriver hur vi blir blinda för trakasserier i skolan – ibland bara för att det inte är mellan två vuxna. Jag känner dock igen mig i många situationer där ute på arbetsplatserna – trakasserier och kränkningar normaliseras utifrån sammanhanget.
Gunillas poäng är att det ingår i skolans uppdrag att skydda eleverna mot trakasserier och ”den rektor som accepterar sexuella övergrepp på sin skola är därför inte lämplig på sin tjänst och bör avgå”. Det är ju egentligen samma sak på vilken arbetsplats som helst – som arbetsgivare är man skyldig att ta tag i trakasserier och kränkningar och det ska också finnas en handlingsplan på plats.
Om man inte klarar av att skapa den tryggheten på arbetsplatsen så kanske man bör just – avgå?
En bra medicin, när man som ledare helt hamnar i den där normaliseringsprocessen och blivit ”hemmablind”, är att se på denna film.
Jag har tidigare lagt upp den på bloggen här. Tycker verkligen att den får en att känna: det är så det ska göras! Tydligt, självklart och respektfullt.
Vad tycker du?
Kvotering handlar om politiska visioner
Jag slängde mig in i könskvoteringsdebatten med en debattduell via Nyheter24.
Min position är inte att förneka fördelarna med könskvotering men jag anser att vi inte bör lagstifta om det till bolagsstyrelser.
En mycket intressant sammanställning av forskningen på området finns hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. De har i ett av sina ”SNS Analys” gått igenom könskvoteringens olika lönsamhetssamband – och det är dessa slutsatser jag också använt mig av för att positionera mig i debatten.
”Trots de positiva effekterna på styrelsearbetet, och ett uppvisat positivt samband mellan könsbalans i styrelsen och till exempel högre avkastning på eget kapital, högre räntabilitet på totalt kapital och högre försäljningstillväxt, så håller inte lönsamhetsargumentet för fler kvinnor i styrelserna. Det är svårt att bevisa ett orsakssamband. Gjorde kvinnorna företaget mer lönsamt, eller tar framgångsrika företag in fler kvinnor?”
Är en av slutsatserna av professor Karin Thornburn som gjort analysen. Hon menar också att det är svårt att se varken tydliga fördelar eller nackdelar med att antingen kvotera eller inte kvotera. Det blir därför en politisk fråga i grunden, ett sätt att tala om vilket tillstånd jämställdhet faktiskt är och vilken politisk väg som leder oss dit på bästa sätt.
Så låt oss fortsätta diskussionen.
#Spendrupgate handlar inte om kvotering
Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup är i blåsväder. För att han inte var tillräckligt genomtänkt, tydlig, påläst och aktionsinriktad gällande jämställdhetsfrågor i ekots lördagsintervju i helgen.
Många stormar nu kring detta och verkar vara arga för att han är emot kvotering. Personligen är jag inte för kvotering – jag gillar inte könskvotering men jag gillar vad det skulle kunna åstadkomma så att säga. Men det finns andra politiska direktiv som skulle ta oss mycket längre. Om vi skulle driva ETT politiskt åtgärdsområde inom jämställdhet just nu så skulle jag hellre se att vi drev frågan om att strama upp Diskrimineringsombudsmannens uppföljande verksamhet. Inget företag där ute borde komma ifrån de redan lagstiftade kraven om att ha en jämställdhetsplan, med specifikt innehåll, och ett tydligt målinriktat arbete mot diskriminering.
I jämställdhetsplanens instruktioner finns krav på könsbalans med mera. Men det följs inte upp, det finns knappt några konsekvenser. Det känns helt absurt att driva lagstiftning om könskvotering till bolagsstyrelser, när företagen i dagsläget inte har tillräckligt kvalitativa jämställdhetsplaner. Lagar som har funnits i många, många år!
Så vad vill jag säga med detta? #Spendrupgate handlar inte om, borde inte handla om, sakfrågan kvotering ja eller nej. Man får tycka vad man vill och man behöver inte vara mot jämställdhet för det.
Det handlar egentligen om att Svenskt Näringsliv som organisation inte klarar av att hantera jämställdhetsfrågan i dagsläget. Detta speglas i Spendrups uttalanden om att ”kvinnor kommer på bred front” de har liksom inte företagat så mycket innan… Ja, kvinnors företagande och ägande har ju enligt lag varit reglerade tidigare så att de inte fått det, dessutom så har kvinnors företagande i perioder legat på samma nivå som i dagsläget, så det är liksom inte någon våg som kommer nu, där kvinnorna tar för sig och ”allt” kommer att lösa sig.
Det är ett reellt strukturproblem som är symptom på att för lite görs och Svenskt Näringsliv är del i detta. Jag har tidigare skrivit om hur Svenskt Näringsliv curlar medlemsföretagen. De verkar tro att ”om vi klappar våra medlemsföretag lite på huvudet så gör vi dem en tjänst” – det är att göra medlemsföretagen en björntjänst.
Detta är kärnfrågan i #Spendrupgate: förväntningarna på vad man ska kunna inom jämställdhetsfrågan har höjts, ingen kommer längre undan med att gissa.
Läs mer om kvotering: Vad ska man egentligen tycka om könskvotering? – Jämställdhetsexperten.
Läs mer om bakgrunden till #Spendrupgate: Camilla Wagners blogg.
Fittstim är inte Lundells kamp
När Fittstim – min kamp sändes för första gången för några veckor sedan skrev jag detta inlägg: Fittstim – mitt mod. Nu har jag precis sett sista avsnittet, av tre och har inte riktigt landat i vad jag tycker. Men vill ändå säga något.
Avsnitt tre var helt klart mer sansat – ett annat språkbruk och ton – med en vilja att knyta ihop säcken. Det var många år sedan jag läste filmvetenskap men nu när alla tre avsnitt är på plats så är det ändå intressant att luta sig lite tillbaka och betrakta det dramaturgiska greppet. Vilka vändpunkter kan vi se? Vilka symboler finns det och vad vill de säga oss som tittare?
Ska fundera vidare på detta och är nyfiken på vad andra kommer att se, men för mig är det helt självklart att Ulf Lundell och Belindas genomgående uppsökande av denna man symboliserar något helt annat än en hetsjakt på just Ulf Lundell.
I Lundell ser jag den självklara mittpunkten, normen, det vi andra behöver förhålla oss till. Även om man inte lyssnar på Lundells musik så behöver man ta ställning och förhålla sig till honom som person. Det är det som är makt, det är det som är privilegium.
I den positionen behöver man inte söka dialog, man behöver inte söka kompromiss, man behöver inte svara varken ja eller nej. Man kan bara fortsätta som vanligt. Ignorera.
Hur mycket en feminist än bönar och ber för att nå samförstånd – att få reda ut saker och ting… Det spelar ingen roll. ”Jag vill inte”… ”Jag känner inte för det”.
Åh, den känslan som man aldrig får känna när man inte är normgivande.
En sak är säker: Fittstim är inte Lundells kamp.
