Fler modiga samtal behövs

Vi satt och åt lunch och pratade litteratur. Så där som man gör. Mitt lunchsällskap hade läst Lena Anderssons senaste bok ”Utan personligt ansvar”, men det hade inte jag. Jag hade däremot läst hennes ”Egenmäktigt förfarande” – en virvlande bok som stökade till självbilden rejält.

Vi började prata om heterorelationer. I sammanhanget spelar det faktiskt en stor roll att mitt lunchsällskap var en man (i sextioårsåldern). Jag kände hur mitt inre började ladda upp för försvar – övertygad om att jag som vanligt skulle få höra hur krångliga vi kvinnor är, hur känslomässigt fixerade vi kan bli i relationer, hur bekräftelsesökande vi är och hur vi hänger upp oss på småsaker och konstant övertolkar. Jag satt och inväntade den där beskrivningen av hur jag fungerar – den jag ofta får utan att be om och som jag aldrig någonsin känt igen mig i.

Jag satt spänt och formulerade svar och motattack (reaktionen är helt integrerad i min ryggmärg i den här typen av situationer.) My bad.

Jag hade förmodligen inte ens reflekterat över min inre uppladdningsprocess om det inte vore för att mitt lunchsällskap för dagen gav mina fördomar en fet och rättvis uppercut.

Istället för att försvarstala så insiktsbombade han mig. Istället för att skjuta bort och enkelt avfärda det svåra samtalsämnet, omfamnade han det. Istället för att se sig som hotad och trängd, var han nyfiken och undrande.

Istället för att stänga om sig, så öppnade han. Och jag fick komma in. Plötsligt samtalade vi – på lika villkor. Med lika stora öron.

Han beskrev hur boken har fått honom att tänka tillbaka på sitt eget beteende mot kvinnor och flickor som korsat hans väg på olika sätt i relationer. Han var glad och tacksam för en välskriven bok som fördjupat hans förståelse och öppnat upp en möjlighet att se från en annan horisont. Han reflekterade över sin egen roll i de forna kärleksrelationerna och hur hans beteende påverkat.

Han försvarade sig inte. Han skuldbelade ingen. Han bara tänkte högt och klokt.

Och jag tänkte att han är modig. Inte för att han är en man som pratar om relationer, utan för att han vågar rikta den kritiska blicken inåt. Det är ingen enkel sak. Allt jag på rutin hade börjat bygga upp inombords föll omgående som ett korthus och jag började lyssna. Istället för att sitta och aggressivt formulera mothugg tog jag in. Det blev ett intressant samtal – inte ett slagfält.

På väg hem så tänkte jag på slagfältet. På mitt bidrag till det, på hans bidrag. På allas vårt bidrag. Tänk om vi kunde lägga ner våra vapen. Tänk vilka stordåd vi tillsammans skulle kunna åstadkomma.

Tänk om…
Publicerad den 16 februari, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

Modernisera idén om jämställdhet nu!

Nyligen vann Saga Becker pris för bästa kvinnliga huvudroll på Guldbaggegalan. Det gjorde mig väldigt glad, inte enbart för hennes fantastiska insats som skådespelare i Nånting måste gå sönder, utan även för att historia skrevs när hon mottog detta pris.

Saga Becker är nämligen den första transidentifierade personen som någonsin vunnit, eller ens blivit nominerad till, en Guldbagge. I och med detta har transpersoner på allvar tagit plats i det offentliga rummet – inte som några det skämtas kring eller som förlöjligas, utan som kompetenta, drivna människor som hyllas för sin yrkesroll. Detta är viktigt ur flera aspekter. Förhoppningsvis kan det exempelvis stärka självförtroendet hos många som inte vågar vara öppna med sin transidentitet och som mår psykiskt dåligt på grund av stigmatiseringen av denna grupp (även om jag här skriver om transpersoner som en grupp vill jag poängtera att transperson är ett paraplybegrepp för flera olika transidentiteter).

Det är väldigt bra att transpersoner nu äntligen på detta sätt synliggörs i det offentliga rummet – men det är i organisationers grundläggande jämställdhetsarbete som det stora jobbet behöver göras. Det är där den verkliga attitydförändringen kring kön kan, och bör, ske. I mitt arbete som jämställdhetskonsult märker jag att mycket jämställdhetsarbete främst är binärt. Vi delar in människor i två kön – kvinnor och män – och utför kvantitativa och kvalitativa analyser efter dessa premisser. Men på vilka grunder fastställer vi att vi enbart ska utföra våra analyser utifrån två kön? Det beror troligtvis på att det i Sverige idag enbart finns två juridiska kön (kvinna och man) – men detta är ju enbart en aspekt av vår könsidentitet.

Idag delas begreppet kön nämligen ofta upp i fyra olika kategorier: biologiskt (även kallat tilldelat kön), juridiskt, mentalt och socialt. Alla dessa könskategorier borde ingå i begreppet jämställdhet – och då går det inte längre att använda sig utav en tvåkönsmodell. En definition av jämställdhet lyder: ”Ett politiskt begrepp som definierar jämlikhet mellan könen.” Denna definition kan inkludera fler könspremisser än de två juridiska könen, exempelvis transpersoner som inte definierar sig som något av dessa.

Vad händer om vi som jobbar med jämställdhet fortsätter att exkludera transpersoner i våra kvantitativa och kvalitativa genusanalyser? Det innebär att personer som inte känner att de passar in i någon av grupperna man och kvinna, dvs icke-binära transpersoner, faller utanför – och vi bidrar därmed till stigmatiseringen och den psykiska ohälsa som är alarmerande hög hos transpersoner.

Det är svårt att säga hur många människor som innehar någon form av transidentitet, men Transföreningen FPES skriver såhär på sin hemsida: “Hur vanligt det är med transpersoner finns det ingen exakt kunskap om. Vår erfarenhet är att det är så pass vanligt att det är troligt att de flesta känner en eller flera transpersoner, kanske utan att veta om det.”

Det krävs en förändring i hur vi tänker kring begreppet jämställdhet. Jämställdhet handlar inte enbart om kvinnor och män – det handlar om oss alla! Det är därför hög tid att modernisera jämställdhetsarbetet och hela idén om vad jämställdhet innebär!

Jag tänker börja med mig själv bland annat genom att konsekvent utmana det binära jämställdhetstänkandet i mitt eget arbete samt lyfta denna exkludering i mina föreläsningar och i det vardagliga samtalet.

Hur tänker du göra?

Publicerad den 9 februari, 2015 av Frida Stjernholm
Inga kommentarer

Vinterläsning

Vintern. En kall och mörk årstid som ofta spenderas under en filt i soffan, på försenade tåg i blöta skor eller kanske i ett varmt bad efter en kall cykeltur hem från jobbet. Kort sagt – vintern är litteraturens tid lika mycket som de lata stranddagarna på sommarhalvåret. Jag har samlat på mig lite tips och nyheter från bokbloggar och bibliotek. Här kommer förslag på läsning, om framförallt kvinnor, att hänge sig åt i stearinljusens sken:

1. Kristina Sandbergs romansvit om Maj började med boken ”Att föda ett barn”, fortsatte med ”Sörja för de sina” och avslutas nu med ”Liv till varje pris”. Jag har läst de två första böckerna och älskar att med fruktan försvinna in i den kvävande och ångestfyllda värld som är Majs verklighet, hemmafruarnas bortglömda domän. Läs för din farmors och mormors skull.

2. Birgitta Stenberg gick bort tidigare i höst, hennes böcker om sitt okonventionella konstnärsliv på kontinenten i mitten av 1900-talet har både blivit uppmärksammade och filmatiserade. Utkomna på nytt med fina omslag och som lättburna pockets påminner dessa mig om hur lite som faktiskt har hänt i mellanmjölkslandet. Kanske kan denna uttrycksfulla och genomskådande romansvit med start i ”Kärlek i Europa” färga den annars kanske bleka vinter som hägrar runt hörnet?

3. Under året 2014 har ett flertal framgångsrika kvinnor utkommit med biografier och en av dessa är Lena Dunham (skapare av den omåttligt populära serien ”Girls”). Hennes debutroman: Not That Kind of Girl: A Young Woman Tells You What She’s ”Learned skildrar hennes egna tankar kring hur det är att vara kvinna i dagens samhälle. Andra som har utkommit med böcker är bland annat Sophia Amoruso, grundare av modehuset NastyGal och författare till boken #Girlboss. Hon började sin bana som en avhoppare, tjuv och kringresande fattig vagabond men är nu vid 29 års ålder en otroligt framgångsrik entreprenör. Den tredje av dessa inflytelserika kvinnor som utkommit med en biografi i år är Hillary Rodham Clinton. I sin nya bok Hard Choices skildrar hon sina erfarenheter av de första, tuffa fyra åren som utrikesminister (inte presidentfru) i Vita Huset.

Jag hoppas tipsen på böcker inte bara inspirerar till att läsa mer (särskilt om kvinnor) utan också till att dela med sig av idéer och tips. Kommentera gärna era egna favoriter, både nyheter och gamla guldkorn som kan ge liv och energi åt sinnet i vintermörkret.

Länkar till böckerna:

https://www.goodreads.com/book/show/12565565-k-rlek-i-europa?from_search=true

https://www.goodreads.com/book/show/12565565-k-rlek-i-europa?from_search=true

https://www.goodreads.com/book/show/20588698-not-that-kind-of-girl?from_search=true

https://www.goodreads.com/book/show/18667945-girlboss?from_search=true

https://www.adlibris.com/se/bok/hard-choices-9781471131509

Publicerad den 30 januari, 2015 av Hanna Bengtsson
Inga kommentarer

En mer jämställd juristkår = ett mer rättvist samhälle

Nyligen släpptes Allbright-rapporten med det tragiska namnet ”Kvinnor arbetar, män gör karriär” publicerats. Den handlar om en av Sveriges mest konservativa yrkeskår, juristerna. En kår som till skillnad från alla andra, inte har en plan med tidsbestämda mål för en mer jämställd könsrepresentation på alla nivåer.

Allbright är en stiftelse som eftersträvar ett mer jämställt och meritokratiskt näringsliv. I deras kartlägganden av juristkåren visar det sig att män inte bara är i stor majoritet när det kommer till delägande i advokatbyråer utan också leder löneligan med häpnadsväckande stora steg. Detta trots att kvinnor i över tjugo år har varit överrepresenterade på juristutbildningen och dessutom haft jämförelsevis högre betyg än sina manliga motsvarigheter. Indicierna till trots når de inte de poster som de med fakta i hand borde kunna nå till och juristernas värld ter sig kvävande snäv ur jämställdhetssynpunk.

Vad beror detta på? Kanske ligger en stor del av svaret i just underrepresentationen av kvinnliga delägare och i styrelser på advokatbyråer. Lika väljer lika och en mer homogen maktelit än toppadvokater är svår att urskilja i svenskt näringsliv.

I rapporten granskas även landets juridiska fakulteter och inom akademin är det ovanligt knivigt att rucka på traditioner. Dessa är ju begravda i tjockt damm. Endast tre av tio professorer är kvinnor fastän 57 procent av doktoranderna är av kvinnligt kön. Att bryta upp en aldrig tidigare bruten mansdominans tycks vara besvärligt, oviljan till förändring hägrar som en tung och förblindande dimma på universitetens institutioner.

Det är inte jämställt eller rättvist. Varken i näringslivet eller i akademin. Och mångfalden skriker med sin frånvaro.

På Uppsala universitet grundades våren 2014 en feministisk juristförening som heter Femjur. De verkar för att ”främja normkritik och ett genusperspektiv på juristprogrammet vid Uppsala Universitet”, något som inte tycks ha existerat tidigare (konstigt nog). Som ett ensamt löv på en annars frostig gren växer de nu i stadig takt och är här för att göra sina röster hörda i en konservativ och stängd värld. På andra universitet poppar liknande föreningar upp.

En ensidig, homogen grupp jurister har förmodligen nästintill klonade referensramar, vilket givetvis påverkar lagtolkningen och samhällsbilden. Jämställdhet har sedan ganska länge åberopats som en rättvisefråga och även som ett vattentätt argument för lönsamhet, vad kan inte det göra för renommerade universitet och advokatbyråer?

En mer jämställd könsrepresentation i den högre sfären inom juristkåren skulle förmodligen inte bara bilda en mer oliktänkande grupp med en mångfald av perspektiv utan otvivelaktigt också höja kompetensen samt sätta en mer blandad agenda i undervisningen på juristutbildningen. Det är i alla fall vad just stiftelsen Allbright pekar på.  Framtiden är jämställd och jag stödjer dem och de som kämpar för att nå dit.

 

Publicerad den 12 december, 2014 av Hanna Bengtsson
Inga kommentarer

Intensiv utveckling behövs – mångfald på museer.

I slutet av november medverkade jag och Karin Bogren från Get to Work på Gotland och på Riksutställningars konferens Intensivdagarna där vi pratade om mångfald och rekrytering. Karin har summerat vår insats här. Jag skulle istället vilja diskutera anledningen till att vi var där och innehållet i rapporten Museerna och mångfalden. Karin, som är HR-konsult, använde nedanstående citat i sin föreläsning, hämtat från rapporten.

”De interna normerna kommer att återspeglas i det externa resultatet. Prerena Reddy på Queens Museum tar även upp vikten av att samhället kan se sig speglat i organisationen och tillägger att ju fler icke-vita personer som finns i organisationen desto fler kommer vara intresserade av att jobba där. De som finns där kommer nämligen inte känna sig tvungna att alltid representera en grupp eller vara alibin för något. Flera internationella museer intygar också att det behövs en ”kritisk massa” av oliktänkande människor för att få till en verklig förändring. En nyrekryterad individ äts snabbt upp av rådande kulturer och normer, anpassar sig, tystnar eller slutar. Prerena Reddy är en av flera av de vi djupintervjuat som vittnar om hur personalens mångfald öppnat upp för nya kompetenser, perspektiv, kontakter och nätverk, språk, publikgrupper och partnerskap med mera.” (sida 35). Rapportens slutsats är att många museer har problem med mångfalden, det är en viss form av historia som återberättas hela tiden och den påverkar även personalsammansättningen.

Under mina år som konsult som jobbat mot museer och kulturinstitutioner har jag ofta sett hur viljan finns till förändring, men inte redskapen. Det finns en genuin ambition men det blir lätt insatser i form av projekt som tar slut och inte följs upp, tillfälliga utställningar som drar förbi som en vind över rågåkern i juni och andra kosmetiska förändringar som inte får en riktig tyngd att bottna. Det här är en bild som delades med vår uppdragsgivare, Museer för mångfald, och en anledning till våra programpunkter. På den workshop jag höll i pratade jag om vikten av att museet är en angelägenhet för alla. Museer behöver spegla sina samlingar och se vilka historier det är som berättas, och vilka historier som framförallt inte berättas. På ett museum med en basutställning finns det rätt ordentligt bra förutsättningar för att få in nya perspektiv i sin verksamhet. Det handlar inte om att stapla diskrimineringsgrunder på varandra, det är en fråga om att granska och använda olika perspektiv i sitt berättande.

Ett exempel på detta är Flygvapenmuseum som jag har utvecklat koncept åt och där jag utbildat personalen i normmedvetenhet. Sedan dess har de gått vidare och gjort egna koncept som blandt annat används i samband med Linköpings Regnbågsvecka men även mot bokade grupper på konferenser. Annars kan man göra som Historiska Museet, och inkludera ett historiskt normmedvetet förhållningssätt i sina basutställningar.

Vi på Add Gender har ett Museipaket där vi erbjuder en genomlysning av samlingar utifrån ett mångfaldsperspektiv med genusbudgetering och Add Genders egen metod Queerbudgetering där vi tittar på samlingar, utställningar och annan verksamhet ur ett brett, intersektionellt, perspektiv med fokus på hur museet kan berätta andra historier eller lyfta fram perspektiv i sin verksamhet som kanske inte syns så bra idag. Detta följs av en utbildning i normmedvetenhet och hur detta appliceras på museer.

Vi kan inte lösa allt åt dig, men skapa förutsättningarna för ditt arbete. För att framtiden är jämställd.

 

Publicerad den 10 december, 2014 av Emil Akero
Inga kommentarer
© 2025 Jämställdhetsexperten