Alla tycker om kön
Jag antar att det här är något som drabbar de flesta yrkesgrupper. Är du läkare får du kolla på folks konstiga prickar, är du komiker blir du beordrad att säga något ”kul” och är du hantverkare får ge tips och råd och förväntas hjälpa till långt under din vanliga taxa hos vänner och bekanta. Jag har hört så många historier om jämställdhet eller snarare ojämställdhet. Det spelar nästan ingen roll i vilket sammanhang så berättar människor historier från sina liv som antingen får en att nyfiket fråga mer eller får en att ge upp en aning.
Alla har en åsikt om jämställdhet och kön, mest för att alla måste förhålla sig till kön. Även om du kort utbrister att ”män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor” eller om du har en syn på människan som en helt och hållet social konstruktion snarare än en biologisk varelse.
#Prata om det, där människor outade mer eller mindre allvarliga (sexuella) övergrepp, blev en stor grej på twitter och det verkar finnas ett uppdämt behov att få prata om kön, könsroller, traditioner, framtiden, jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Just nu diskuteras vems ansvaret är för det som sägs i kommentarsfälten på internet och hur kvinnor blir mer påhoppade i media och utsätts för systematiska hot. Ofta om våldtäkt. Även män som uttalar sig offentligt blir såklart påhoppade och ifrågasatta. Om än mer för det de säger än för dem de är. Tidningen Feministiskt Perspektivs scoop om innebandytränaren som använde sexistiska exempel vid taktikgenomgångar ledde till att tränaren stängdes av tillfälligt. Trollen frodas och lever på sexism och Anders Behring Breivik skriver i sitt manifest om att feminister är svikare som bör avrättas. Det är mycket känslor som är kopplat till vårt expertområde och alla dessa finns i periferin även när man arbetar praktiskt och går igenom strategier för företag.
Det har hänt mer än en gång att workshops om jämställdhetspolicys och jämställdhetsplaner leder in på berättelser om vem som diskar hemma och hur leksaker och barnkläder könas och självklart slutar inte dina värderingar när du färdas mellan arbetsplats och hem. Kön skaver och människor behöver prata om det. Som jämställdhetskonsult måste du ha förståelse och kompetens att hantera detta.
Tidningen Ny Teknik har öppnat en anonym tjänst för visselblåsare de kallar techleaks där du anonymt och krypterat kan lämna tips och dokument om skandaler inom teknikvärlden. Jag frågar mig om det inte borde finnas en (in)equalityleaks för att fånga upp människors erfarenheter av ojämlikhet? När vi pratade enskilt med skogshuggare på skogsmässan 2011 så berättade de att de var rädda, hade ont i kroppen och inte vågade be om hjälp utan hellre arbetade med stora risker, något de inte erkände i sitt huggarlag eller i grupp. Skulle en samlad bild av (anonyma) människors erfarenheter berika oss i vårt arbete? Eller skulle vi bara ge upp en aning?
Pappershandlar och jämställdhet
Jag fyller år nu i mitten av augusti. När jag var liten så firade jag ofta födelsedag dagen innan eller samma dag som skolan startade sin hösttermin. Jag var helt övertygad om att anledningen till min tidigt utvecklade passion för pappershandlar och allt som säljs i en sådan berodde på denna kombination. Jag tyckte det var spännande att börja en ny termin, och hösten är ju alltid bäst! Dessutom födelsedagen: massvis med skolstartsrelaterade paket. Kalendrar, pennor, papper, pennskrin, pennvässare. I min källare har jag någonstans min pennvässesamling, bestående av cirka 100 olika pennvässare.
Ett bevis på min passion för pennor, saxar och annat som hör skolstarten till.
Hursomhelst, när jag blev tonåring och livet började bli lite mer komplicerat, eget kontokort, kalendern fylldes med saker som jag själv skulle komma ihåg med mera, så umgicks jag samtidigt ganska mycket med killkompisar. Jag var fascinerad över att de inte hade kalendrar utan verkade försöka komma ihåg allting som skulle göras utan att skriva ner det, eller förlita sig på någon annan. Jag trodde att denna skillnad handlade om att jag hade denna passion, kopplat till mina födelsedagar strax innan skolstart. Men ju äldre jag blev och ju fler kvinnor och män jag träffade, både privat och i studier och på arbetet, så började jag se ett mönster. Män har mer sällan en kärleksrelation med sin kalender, kvinnor har det oftare. Eller?
Generalisering tänker du som läser detta – javisst. Men det ligger något i detta skulle jag vilja säga. I min bok Brinntid finns det ett kapitel om menstruation. Om vi kan vara överens om att de flesta kvinnor har regelbunden mens så kan vi också fundera på i nästa steg: är man då mer beroende av en kalender i dagens samhälle? Och är man då också mer beroende av att ha med sig en väska åtminstone en vecka varje månad? (OBS inte på grund av mensen i sig utan på grund av att samhället inte gör det enkelt att ha mens. Exempelvis varför finns det inte automater för mensskydd på offentliga toaletter så slapp man ta med sig?)
Denna väska, där man förutom mensskydd också kan bära sin kalender. Därför blir det lättare att släpa runt på en mer seriös kalender och använda den oftare och utveckla ett behov av att ha en. Är det därför handväskan i vårt samhälle just nu är mer kvinnligt kodad? När män har handväskor kallas det visst ”man bag”. Fastän det uppenbart är en handväska. Nåja, åter till kalendern…
När man väl har en kalender och använder den regelbundet (vilket kräver att man har med sig den överallt) så kommer sedan nästa steg: eftersom man får ur saker ur huvudet, ur det direkta ramminnet så att säga, så kan man också ha fler bollar i luften. Man kan bli ”familjens projektledare”, man kan hålla reda på födelsedagar, inte bara för att de står i kalendern utan också för att det är ett känt faktum att det du skriver ner minns du oftast bättre. När jag reflekterade om detta på Facebook fick jag tipset av en vän att kolla upp kundbasen för Personlig Almanacka. På deras hemsida, under ”om oss”, så berättar grundaren att det var hans frus behov som fick honom att starta företaget. Hmmm.
De senaste åren i mitt arbete som jämställdhetsexpert har jag också upptäckt hur detta i förlängningen bildar mönster, eller myter, inom olika branscher. När vi har arbetat med ”Hur smakar jämställdhet?” så har jag hört då och då att kvinnor ofta sköter planeringsarbeten i restaurangbranschen istället för själva hantverket. Bakom kocktävlingar står det kvinnor, men de som vinner är män. Bakom organiseringen av restaurangkedjor står det kvinnor, men de som driver själva köken är män… Vet inte alls om detta är sant, men kanske är kvinnorna mer ”kalendertränade”? För lite mer huvudbry så kan man ju fundera över hantverkare. Jag ser mycket sällan en hantverkare skriva ner i sin kalender det som han eller hon lovar ska göras. Förstås undantaget stora byggprojekt och inte alls varenda en (hrm, har hört att man inte ska göra sig ovän med hantverkare så jag slutar där).
När jag läste på IHM Business School (i en klass med vuxna studenter) så noterade jag att det var mycket fler kvinnor än män som på lektionerna satt med sina kalendrar. Självklart var det män också – men nåt skumt är det!
Jag är ju väldigt nyfiken på om du som läser detta känner igen dig i detta med pappershandlar, användning av dess prylar och jämställdhetsfrågan, eller kanske snarare könsroller? Kommentera gärna om du får tankar så kommer jag att helt klart bli en klokare jämställdhetsexpert.
Och jo – tipsa gärna en pappersfetischist om bra ställen att botanisera sin passion på. När det kliar i mina fingrar så går jag antingen till Bookbinders design i Sturegallerian, Ljunggrens pappershandel i Gamla stan eller S:t Pauls bok- och pappershandel vid Mariatorget, alla tre i Stockholm. Är jag i Göteborg så beger jag mig till Rum för papper.
Var är alla duktiga män?
Kvinnorna må stöta i glastaken och gå in i väggen. Men de behöver åtminstone inte välja mellan karriär och familj – medan männen hamnar mitt i en T-korsning. Men för att slippa förlora de där essen är det hög tid att låta männen förstå att också de kan få allt.
För att kategorisera så finns det tre typer av kvinnor i skaffabarn-byggabo-
Bland männen finns istället bara två sorter. Den stora majoriteten som fortsätter sitt arbetsliv som om inget hade hänt, tar två eller tre eller – om arbetsgivaren är generös med löneutfyllnad – sex månaders föräldraledighet. Boet byggs visserligen allt som oftast ändå, liksom barnens matsäckar packas och hem från dagis kommer de också mer än den där enda eftermiddagen i veckan. Men knappast på bekostnad av mannens karriär.
Och så finns de som tidigt inser att det där med att ligga på dödsbädden och ångra de förlorade åren när barnen var små eller vännerna pigga inte var ett så himla bra beslut. Nu när det ändå finns föräldrapenning och allt. Och därför väljer bort det där med professionell utveckling och helt sonika satsar på att odla sitt privata liv. De är inte många men de finns – och hörs inte alltför sällan.
Tyst är det däremot från dem som hör, ser och bestämmer sig för att kan hon så kan väl jag? Varför välja när jag kan få allt? Ett jämställt förhållande, en fin relation till barnen OCH en utvecklande sysselsättning där jag faktiskt gör en hel massa nytta.
Om de finns därute. Keep’m close.
För den som vågar gå i bräschen. Bryta med invanda mönster. Och har sådan tro på sig själv att han inte tvivlar på att det går. Han är värd att behålla. Satsa på. Lyfta fram och ta rygg på.
Tänk vad han kan göra i en ledningsgrupp. Som produktutvecklare. Som nytänkare, som förebild och som engagerad medarbetare.
Låt honom inte slippa undan. Håll kontakten med honom när han är föräldraledig. Befordra honom, uppmuntra honom och strunta för allt i världen inte i att ge honom löneförhöjning. Låt honom visa vägen för hur arbetet kan effektiviseras för att inte gå ut över de anställdas sociala liv. Vilka uppgifter som kan vänta ett par dagar för att fördela arbetet och minska risker för utmattningsdepressioner bland alla osäkra och överpresterande kollegor.
För han är guld värd.
Snart börjar OS, då kommer pappa hem
Den 26 juni 2012 publicerades en artikel på DN.se som handlar om hur den svenska papparollen nu exporteras. I artikeln går det att läsa hur Sergej Zacharov kom i kontakt med en av de första pappagrupperna i S:t Petersburg för cirka fyra år sedan.
Dagen efter publicerades ytterligare en artikel på temat om svensk papparoll på export. Vidar Atterfalk, psykolog och internationell projektledare i riksorganisationen Män för jämställdhet, berättar om sitt arbete där han, på uppdrag av SIDA, har startat pappagrupper i bland annat Ryssland och Vietnam.
Ett bra initiativ kan tyckas. Den machokultur som finns i Ryssland, och som förstärks av Vladimir Putins marknadsföring av sig själv, behöver alternativa uttryck, tycker jag. Så nya influenser till en ny mansroll i form av en import av den svenska papparollen kan vara positiv.
Men det här är inte helt oproblematiskt. I en kommentar i den första artikeln säger Sergej:
”Den samhällsekonomiska situationen gör att pappor inte vågar ta ledigt. Arbetsgivarna har ingen förståelse.”
Och här finns en av stötestenarna. Det finns fler än en nybliven pappa i Sverige som har haft svårt att ta ut sin föräldraledighet på grund av oförstående arbetsgivare.
Vidar berättar i den andra artikeln att han brukar ligga lågt med hur den svenska föräldraförsäkringen ser ut. Eftersom att föreställningen om att förändringar kommer först med ändrade regler, har en tendens att kullkasta hans arbete.
”Även om man inte kan vara föräldraledig, kan man ta vara på tiden genom att välja att gå hem till familjen efter jobbet och inte till puben eller innebandyträningen.”
Och det är unikt för Ryssland? Jag menar att det inte är helt olikt våra förhållanden här i Sverige. Det är faktiskt väldigt likt, utan övriga jämförelser mellan Sverige och Ryssland.
Vi har en av världens mest progressiva lagstiftningar när det gäller jämställdhet och föräldraledighet. Men trots det så tar kvinnor ut merparten av föräldraledigheten. 2010 var det 78 % kvinnor som var föräldralediga och fortfarande är det så att män – till större delen – tar ut sin föräldraledighet under sommaren. Och när det är EM i fotboll eller Olympiska Spel så ökar mäns uttag ytterligare något.
Och som Maria Wendt skriver i ”Politiken som spektakel”, den svenska jämställdheten – med den fantastiska föräldraförsäkringen, de fantastiskt ansvarstagande papporna och de närvarande kvinnorna – har blivit en del av varumärket ”Sverige”. Och när vi exporterar denna bild så riskerar det att bli vår egen cementerade självbild. Vi är världsbäst och alltså behöver vi inte göra något mer; vi är klara!
Exporten av papparollen riskerar att invagga oss i någon slags känsla av att vi är klara här. Vi är långt ifrån klara. Faktum är att vi precis har börjat. Och även om vi är bäst i klassen(?) så finns det massor att göra.
Missförstå mig inte; jag tycker det är bra att man försöker göra något åt den destruktiva mansrollen. Men det behöver göras så oändligt mycket mer, här i Sverige.
Kvinnors intelligens är inlärd, mäns intelligens är medfödd
I dagarna har det skrivits en del spaltmeter om hur sedan IQ-testen började användas, kvinnor för första gången får högre genomsnitt än män. Genast följer diksussioner om att det endast gäller specifika områden (multitasking) och att det måste vara för att kvinnor har mer komplicerade livssituationer med både karriärer och huvudansvar för hem och barn. Och kanske är det så? Det intressanta ligger dock i att dessa diskussioner inte förs i samband med mäns IQ, den anses allt som oftast medfödd och självklar. Dock har det förts en del kritiska diskussioner om VAD IQ-testen faktiskt mäter och att de skapats av och för män.
Det spekuleras också i om den så kallade kvinnofällan, med deltagande på arbetsmarknaden och ansvar för hushåll, lett till att individer blivit intelligentare (enligt IQ-testen). Ny Teknik skriver om utredningen på svenska: ”Påfrestningen som den moderna kvinnan utsätts har därmed gjort att hjärnan utvecklats och individen blivit smartare”. Om detta stämmer hur ska männen komma ikapp? Delad föräldraförsäkring kanske är en väg att gå för att på sikt stoppa fördumningen av män?
