Jag finns inte i spel

Förra veckan var det världsdagen för datorspel. Jag tänkte därför nu diskutera lite om HBTQ-personer i datorspel.

Richard Dyer skriver i sin bok The Culture of Queers ”Works of art expresses, define and mould experience and ideas, and in the progress makes them visible and available. They thus enable people to recognize experience as shared and to confront definitions of that experience. This represents the starting point for a forging of identity grounded in where people are situated in society, in whatever strata. This sense of social identity, of belonging to a group, in a prerequisite for any political activity proper, even when the identity is not recognized as political. This role for culture has perhaps a special relevance for gay people, because we are ‘hidden’ and ‘invisible’. For many of us, reading about, say, David and Jonathan, or seeing The killing of Sister George, is one of the few ways to identifying other homosexuality inclined persons. Without that moment of identification, no other political practice is possible.” Boken är tolv år gammal, skriven 2002, men trots sin datering är den fortfarande sylvass i sin analys. Vi behöver kunna spegla oss själva i kulturen för att kunna förstå vilka vi är och att inte känna att vi är ensamma I världen. Det gäller oavsett vilken grupp du tillhör men blir tydligare när din grupptillhörighet inte grundar sig på yttre attribut utan på ett begär och en praktik. Och den marginaliserade grupp som transpersoner utgör, där kroppen är det som genomgår en förändring, är inte en grupp som är bortskämda med rättvisande kulturella gestaltningar.

Vikten av att kunna spegla sig är särskilt viktig skulle jag säga vad det gäller populärkulturen, och ett sådant exempel är datorspel och den allt mer framväxande e-sporten. I datorspel är du på olika sätt med och påverkar och bygger historien utifrån givna mekanismer, med mer eller mindre frihet i att bygga upp din egen värld. Denna värld kan vara allt från utopi till dystopi och allt däremellan, gemensamt är hur fantasin är det som lägger en grundbult, du kan få leva ut sådant du inte kan eller vågar i verkligheten. Men möjligheten till detta är i många fall begränsad, och möjligheten till självreflektion och spegling ännu svårare när det du möts av är stereotyper och bagatelliserade alibin som en stor grupp inom spelkulturen dessutom hånar och använder nedsättande jargong kring både figurer och spelare.

I rapporten Jag finns inte i spel som RFSL Ungdom (ungdomförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) och Sverok (ett av Sveriges största ungdomsförbund, samlar den svenska spelhobbyn) publicerade tidigare i år pekar på just detta. En stor del av respondenterna där svarar att de inte kan identifiera sig med karaktärerna som spelutvecklarna har gett dem utan att de behöver ta till olika strategier för att skapa queera läsningar. Queera läsningar är inte bara vanligt inom queerteori utan även inom hbtq-kulturen. Det är i de queera läsningar som en del av fan-fiction kulturen tagit sin utgångspunkt. I fanfiction skriver du berättelser där du utgår från fiktiva figurer i en kulturell skapelse.  Här tar helt enkelt fansen utgångspunkt i små glimtar av homoerotik och bygger utifrån sin fantasi sina texter kring detta. de queera läsningarna är dock viktigt att förstå som mer än önsketänkande, det är en strategi för att hitta något att identifiera sig med. Om det är något som endast antyds, om en har tur, får en helt enkelt ta tag i det med egna händer. I spelvärlden finns dock modifikationer och fusk som kan laddas ner och förändra spelet med, för att nå en lite mer balanserad värld utifrån sina behov.

Datorspelandet är en inte bara en verklighetsflykt utan också en möjlighet att skapa en trygg miljö där gränser som finns i den verkliga världen kan överträdas och du som individ kan leva ut känslor du inte vågar annars, eller pröva en identitet som är könsöverskridande eller en som du inte har utanför spelet. När spel som Battlefield 3 använder begrepp som kuksugare (cocksucker) eller referenser till att vara den mottagande partern vid analsex (”I’m getting fucked up the ass over here!”) vid en i spelet prekär och utsatt situation, underförstått att det är något negativt, blir den trygga miljön inte lika säker längre. När spelare som spelar via nätet i grupp konstellationer använder ett homo- och transfobiskt språkbruk blir det tydligt vad som premieras. Det är den vita, heterosexuella, mannen som är spelets målgrupp och alias, det är han som är standardfiguren och i de fall det finns att välja på man eller kvinna att spela, är det mannen som syns på omslaget och i reklamen. Oftast är han dessutom mer lämpligt klädd för att slås.

I samband med lanseringen av Dragon age: Inquisition har en rätt udda diskussion uppstått mellan spelets fans. Den tredje delen i Dragon Age serien, har lanserat två helt homosexuella spelbara karaktärer. Detta i kombination med bisexuella alternativ, gör att de samkönade alternativen är fler än de olikkönade, vilket har fått ett antal av fansen (heterosexuella män företrädesvis) att fullständigt tappa konceptet och argumentera att detta är orättvist. Eftersom de är flest ska de tydligen ha flest alternativ. Ett kanske något magstarkt argument i en spelvärld där de samkönade kärleksrelationerna är en bristvara. Detta alltså i spel som i första hand handlar om att bekämpa ondskan, där möjligheten till relationer är en valbar del i spelets mekanik. Bioware, företaget bakom Dragon Age, har en historia av att ha samkönade relationer och bisexuella karaktärer med i sina spel. Tidigare har de haft samkönade romanser bland annat i den senaste delen av serien Mass Effect, Dragon Age och Jade Empire. Dessa, framförallt i Mass Effect, har i de flesta fall varit bifigurer, i ordets dubbla betydelse. Bioware har öppet sagt att om de får möjlighet att lägga in samkönade relationer som fungerar i historien kommer de att göra det, eftersom det är just en sådan brist.

Det är ändå lite lustigt, i en värld där det finns drakar och magi som Dragon Age eller med robotar och rymdvarelser som i Mass Effect, ja egentligen där i princip vad som helst kan hända eftersom det är en form av fantasy och science fiction, borde inte en samkönad kärlekshistoria vara något som upprör någon. Om vi ska prata fantasy så förekommer det samkönade relationer till och med i Game of Thrones, där det även finns både drakar, prostituerade och korpar med tre ögon. Vi kan istället vara upprörda över att den transperson som syns i spelet Dragon Age II (och hittills den enda transperson som synts i spelserien) är en prostituerad alv. Så att hävda att du endast speglar verkligheten är kanske ett argument som fungerar om du gör just ett spel som ska spegla sin samtid. Men kultur har en normerande effekt som vi behöver ta med oss, kulturen är inte bara ett sätt för oss spegla oss själva, det är också något som skapar vår verklighet. Normer, förväntningar och osynliga regler uppstår inte av sig självt, de är skapad i relation och kommunikation mellan människor. Alltså är de föränderliga och här kan kulturen påverka. När datorspelsskapare öppet deklarerar att deras mål är att göra relationer som är som vilken som helst, som bara råkar vara samkönade och som får sluta lyckligt visar de att datorspels-studior kan jobba för en mer inkluderande värld med rätt små medel om de bara vill. Men det är väl där problemet ligger, att den köpstarka heterosexuella mansgruppen är för viktig. Resultatet blir en kultur som låser normer och positioner där de är, istället för att försöka rucka på dem och utmana sina konsumenters tankesätt och föreställningar ens i det lilla. Eller som Dusty Everman, designer på Bioware som medverkat i produktionen av Mass Effect 3 säger ” I believe that by the 22nd century, declaring your gender preference will be about as profound as saying, “I like blondes.” It will just be an accepted part of who we are. So I tried to write a meaningful human relationship that just happens to be between two men.”

I Jag finns inte i spel nämns just Bioware och The sims som positiva exempel, ett av några få. Datorspel kan, som The sims, skapa verktygen för att spelaren kan skapa en värld som den skulle kunna vara. Men oftast fastnar skaparna i att vilja återskapa en bild av den värld som omger dem och majoriteten av spelarna, eller om man ska vara cynisk, en värld som är mer som de vill att den ska vara – sexistisk och transfob där kvinnor är horor, homosexuella inte är riktiga män och transpersoner något att skratta åt. Det är synd att det är en bestämd form av värld som återskapas gång på gång, en värld som utesluter så många och skapar tydliga bilder av vem som är välkommen eller inte.

Publicerad den 16 september, 2015 av Emil Akero
1 kommentar

i ett nät av normer lever vi

Det talas om privilegier och vem som innehar dem och inte. Vissa känner inte igen sig själva som privilegierade men de flesta skriver under på att vi människor har olika förutsättningar här i världen. Denna korta film visar på hur privilegier påverkar oss i det dagliga livet. Det är viktigt att komma ihåg att beroende på vilka frågor som ställs så kommer fördelningen se olika ut. Det handlar inte om att hitta eller peka ut de som är mest utsatta eller de som har mest fördelar, det handlar om att skapa en förståelse för att vi alla lever i ett invecklat system av dem. Ett system av normer som ger oss fördelar och nackdelar i olika situationer.

 

 

Genom att bli mer uppmärksam på när du och andra har olika förutsättningar kan du bli duktig på att se strukturer. Om vi verkligen vill ha ett samhälle där människor har lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter är kunskap om normer och normsamverkan en av nycklarna.

 

(Jag är nyfiken av mig så berätta gärna om dina spaningar och upplevelser i kommentarsfältet!)

Publicerad den 26 augusti, 2015 av Jenny Claesson
Inga kommentarer

Tillsammans får vi de vildaste idéerna

Den här sommaren var jag inte ledig när jag var ledig. Jag och min särbo körde istället arbetsläger på det lilla torprucklet of mine.

Det började egentligen redan i våras – en gammal bod och en risig utbyggnad skulle rivas och förvandlas till en romantisk drinkveranda som skulle få Ernst att kyssa våra fötter och skola om sig. Målbilden var så extremt tydlig att jag ibland trodde att vi redan hade byggt klart.

Men det har vi inte gjort än. Det vill jag lova. Processen går numera under namnet ”Vatten-över-huvudet”-projektet (VÖH). 

Ett gemensamt projekt av den här digniteten kräver sitt teamwork – särskilt när det ska sjösättas, drivas och genomföras av två överentusiastiska kontorsråttor. Uttrycket ”Hur svårt kan det vara?” har många gånger kombinerats med ”Vänta. Jag Googlar.” för att avslutas med ”Okej. Man måste tydligen ha en…”. Och sen fick vi åka till byggmarknaden. Igen. Men vi har lärt oss massor. Tillsammans.

Vid sådana här tillfällen (det är inte första gången vi bygger ihop) dras mycket till sin spets – humör, frustration, blodsockernivåer, viljor och tempo.

Och jämställdhet.

För vad enkelt det är att bli passiv och kliva tillbaka från situationer som inte känns helt igenom bekväma. Att inte välja att testa nytt, att istället välja gamla mönster, undvika att utmana sig själv och varandra. Det är så mycket bekvämare att stanna i de trygga invanda positionerna.

Så. Oerhört. Förutsägbart. Och långtråkigt. Jag vill bryta mig loss, såga, spika, borra, vidga mig, beräkna, kalkylera, bli större, bli bredare, kunna mer, behärska! Jag vill inte kliva åt sidan. Jag vill känna kompetensruset, bli hög på det. Men jag vågar inte alltid hela vägen av en ganska enkel anledning: det här inte mina hoods.

Så därför pratar vi oss genom bygget, för säkerhets skull. Följs åt. För att liksom undvika att glida in i slitna roller. Jag tror det kallas medvetenhet? Om vi pratar är det nämligen påtagligt mycket svårare att komma undan. Ibland åker jag snålskjuts på hans mod, ibland måste han pusha mig att kliva in, ibland får jag hybris…  och han med för den delen. Men vi är ett team där en ibland kliver åt sidan för att en annan ska kunna ta plats. Åt båda håll. Vi växer båda. Och när vi gör det kommer de kreativa lösningarna, de vildaste idéerna och de knäppaste detaljerna. Allt det där som kommer göra vår veranda till vår gemensamma prestation.

Mången annan veranda får en annan historia berättad, den om mannens fantastiska bygge och inte så mycket om kvinnans supportande med mat, barnomsorg och allt det där trista som inte syns men som måste göras. Ett annat sorts teamwork. Inte sämre eller bättre, men ofta med lite orättvisare återgivning av prestationer kanske.

Vi vill ha en gemensam berättelse. Och, ja. Vi är olika. Vi har tränats och uppmuntrats att göra olika hela våra liv. Vi har levt i ett samhälle som tillskriver oss olika egenskaper på grund av våra kön och vi på olika sätt förhållit oss till det. Utöver det har vi olika kompetenser och färdigheter, vi är olika individer och personligheter. Inget – hör och häpna – av det har tagits ifrån oss längs vägen. En sak som dock förenar oss med all tänkbar tydlighet: vi gillar iskall gin and tonic.

Nästa sommar sitter vi med varsin i handen. Och skålar för att vi gjort ett grymt jobb.

Tillsammans.

Publicerad den 19 augusti, 2015 av Frida Nilsson
Inga kommentarer

De vänsterhäntas dag

”Åh är du vänsterhänt? Det måste ha varit jobbigt när du gick i skolan”.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra detta, fler gånger än vad jag kan räkna till i alla fall. Varje gång jag ska skriva under ett papper, skriva på tavlan eller anteckna så kommer frågorna. Det är ju inte så att de är jobbiga. Men det är fascinerande. När jag växte upp på 90-talet så var detta med att vara vänsterhänt ingen större grej. Min pappa fick lära sig skriva med båda händerna, men han var å andra sidan uppvuxen på 1960-talet.

Igår var det Vänsterhäntas dag, en dag som lätt passerar under radarn. Vi vänsterhänta har inga insamlingsgalor, inga band att bära på kavajen eller någon ombudsman. Vi går likt fantomen på gatorna som vanliga män eller kvinnor som bara ibland får framträda med vår hemliga superkraft att skriva med vänsterhand. Annars är det mesta sig likt, jag har till exempel aldrig klippt med vänstersaxar eller liknande. Det enda är att jag håller pennan med en galen fattning (anser alla lärare) och täcker över det jag skrivit med handen och min handstil är lika oläslig som en läkares.

Men, det här inlägget handlar inte om min handstil, utan om människors förmåga att peka ut det avvikande. Naturligtvis är det ingen som vill mig illa genom att ställa frågor om hur det är att vara vänsterhänt, antagligen är de bara nyfikna, eller välvilliga. Men problemet är att varje gång vi påpekar att någon är avvikande så skapar vi själva avvikandet. Jag är inte avvikande förrän du påpekar det. Positionen som den avvikande uppstår först när den som inte avviker påpekar den.

Är det då fel att prata om olika minoritetsgrupper? Nej, men jag är mer än vänsterhänt. Jag är gift, medelklass, akademiker, glasögonbärare och homosexuell också. Att vara vänsterhänt är inte direkt något jag identifierar mig med, det är inte en grupp som idag blir strukturellt förtryckt (vilket till exempel homosexuella blir inom vissa områden). Det är sällan folk pekar på mig och säger ”du bär glasögon” och vill att man ska prata om sina barndomstrauman, vissa av våra karaktärsdrag är helt enkelt bara det.

Vi på Add Gender arbetar med intersektionalitet, normsamverkan. Vi belyser hur olika normer samspelar med varandra och skapar olika former av makt och utsatthet i olika situation, hur samma person kan inneha makt i en situation och vara utsatt i en annan. Vi människor är mer än en sak, och har vi förståelse för det kan vi komma längre med att arbeta med inkludering i vår närmiljö.

Till sist, du får såklart fråga mig om hur det var att vara vänsterhänt när jag var liten. Det är okej att fråga, men det är också okej att inte vilja svara. Min upplevelse av att vara vänsterhänt säger väldigt lite om hur det varit för vänsterhänta som gick i skolan under tidigt 1900-tal och som tvingades lära sig skriva med höger hand. Vi bär alla på våra egna erfarenheter och ingens erfarenhet är värd mer än någon annans, men när erfarenheterna blir mer än personliga öden och bildar en gemensam berättelse, då uppstår en struktur. De flesta förtryckande strukturer för vänsterhänta har som tur är upphört idag, men det finns andra vi behöver jobba med. En dag hoppas jag att mitt äktenskap med en man ska vara oviktigt som att jag är vänsterhänt, men där är vi inte riktigt än.

Publicerad den 14 augusti, 2015 av Emil Akero
Inga kommentarer

Global sammanställning om faderskapet

I veckan har rapporten  ”State of the World´s Fathers” presenterats. Det är den första globala sammanställningen av hur faderskapet ser ut i världen. Avsändarna är MenCare, en global kampanj för män som engagerade och omvårdande föräldrar.

Den visar bland annat att pappor som är engagerade föräldrar och skapar nära band med sina barn lever längre och blir lyckligare. Harmoniska pappor ger i sin tur trygga barn.

Det handlar med andra ord om att förändra bilden av män som föräldrar och samhällsmedborgare. Bilden av mannen i stora delar av världen är oftast inte förknippad med just föräldraskap, närhet till barn och omhändertagande i hemmet. Inte minst brukar man få det bekräftat av utländska gäster här i Sverige som blir förvånade över alla dessa pappor som går runt med barnvagnar. Rapporten djupdyker förstås i mer allvarliga saker också, såsom våld i nära relation och attityder mot homosexualitet med mera.

Rapporten finns att ladda ner via Rädda Barnens hemsida, som är en medlemsorganisation i kampanjen. Där du också kan läsa mer om initiativet på svenska.

Publicerad den 17 juni, 2015 av Pernilla Alexandersson
Inga kommentarer
© 2017 Jämställdhetsexperten