Jag peppar innan jag går in, ok, yes yes, nu kör jag!
Idag ska jag träffa en grupp jag inte vet något om. Vet inte varifrån de kommer eller vilka de är. Efter en kort presentationsrunda sätter jag igång workshopen. Vi ska gestalta härskartekniker och uppleva dem på riktigt. Det brukar räcka med två minuter för att folk ska fatta. Vi drar parallellen till att leva i detta en hel dag, en vecka, en månad, ett liv!
Vilka normer råder på din arbetsplats, i din klass, vilka attityder och jargonger lever hos dig? Finns det en god värdegrund och möjligheter för alla att utvecklas? Har alla samma värde och hur vet man det? Ja, den som utsätts för härskarteknik vet det garanterat. Det lär vi oss idag.
Just den här dagen är en av deltagarna mina fördomars fördom. Jisses, vilken hård blick du har, kan du skära glas med den? Jag ser att ord som jämställdhet, demokrati och allas lika värde inte uppskattas av dig, alls! Hela ditt väsen utsöndrar attack mot hela mitt. Ditt klara kroppsspråk suckar och frustar åt budskapet i en workshop som du absolut inte själv har valt! Jag försöker bemöta dig likvärdigt som alla andra, men det är svårt, riktigt svårt, man ska leva som man lär, eller? Här står jag och föreläser om att bemöta alla likvärdigt, men får kämpa, kämpa med mina tankar om vad dina svarta stövlar med vita snören, din bomberjacka, din välrakade hjässa och dina hårda och kalla ögon betyder för mig. Du är så tydlig du kan bli. När blicken sveper över deltagarna i gruppen reagerar dina ögon på mina, de skjuter öppna skott rakt genom salen och jag känner att du sitter för nära. Du tränger igenom ögongloben och borrar rakt ner genom hela köttet, kroppen VET att du är nära. Försöker fokusera på resten av gruppen och söker god energi, finner den och `tankar´ för att sedan kunna låta blicken svepa över alla igen. Du stirrar. Argt.
Det är dags för privelieged walk, en övning där alla får en varsin lapp med en fiktiv karaktär. Deltagarna får slumpmässigt en lapp och uppgiften är att bli karaktären, tänka sig in i dennes liv. Jag delar ut lapparna slumpmässigt, men ser att jag precis vid dig, har chansen att ge dig lappen ”jag är en utländsk kvinna som bor i förorten”, jag ger den till dig. Ser att du läser den i ögonvrån, en elektrisk stöt går genom min kropp, genom din också? Övningen börjar och alla står på ett långt led när jag läser upp påståenden. Tanken är att man är ”i roll” och tar ett steg när man som karaktär håller med om påståendet. Det kan låta så här: ”Min bakgrund ifrågasätts när jag söker jobb” eller ”människor lyssnar på mig när jag talar”.
Några rör sig framåt, några står kvar, du står kvar. Vid ett tillfälle tar du ett steg, jag minns inte när, men du stirrar inte på mig längre, du ser annorlunda ut än innan. Jag gissar tyst att du aldrig varit utländsk kvinna förut, nej jag vet, det är inte möjligt att byta skinn, men vi kan väl låtsas?
När några ”kommit i mål” stannar vi upp och tittar oss omkring och ser vilka som ”kommit långt” och alltså, enligt oss och våra fördomar, är fyllda av privilegier. Jag ber deltagarna tala om vilka karaktärer de varit.
När du läser din text hör jag din röst för första gången. ”Jag är en utländsk kvinna från förorten”. Tro mig, när du läser de raderna vill jag gråta, din röst är inte alls hård, kantig eller arg. Den är mjuk, nästintill svag. Det du utstrålar nu, dina uppkavlade ärmar, dina höga stövlar, din välrakade hjässa och dina ögon. Dina ögon tittar på mig med något nytt. Vad har hänt i dig? Jag undrar. Våra ögon möts och du borrar inte igenom mig längre, du ser på mig. Jag ser tillbaka. Vi kommer överens här och nu om något jag inte vet. Men vi samsas med blickarna.
Du, jag tror inte den här dagen förändrade ditt liv i stora drag, tror inte dina värderingar förändrats radikalt. Men, kanske var det så att vi sprängde ny luft i din lunga och öppnade nya valv i ditt sinne? Kanske förändras något litet efter detta? Det du gjorde var att du bytte liv i ett par minuter, och jag undrar fortfarande, liknade det ditt?
