Inget politiskt statement – flash i Almedalen

Strax innan seminariet upptäcker jag det. Skit! Jag tittar mig omkring för att se ifall någon har märkt något. Inga reaktioner. Alla är upptagna med sitt. Hur länge undrar jag? Jag tar upp telefonen, och ja, där på bilden som jag bad om att få ta ser jag det som bekräftar mina misstankar… Nu ska jag berätta om vad som hände och vägen dit.

Det är min första heldag i Almedalen. Jag kom med färjan från huvudstaden föregående eftermiddag och hamnar direkt mitt i smeten i Almedalen, i maktens centrum och står snart och lyssnar på en debatt mellan KD och F! på TV4:s scen. Det känns bra, det händer!

Efter att ha fått nyckel av kusin mellan hennes politiska bevakningar, cyklat med en stor ryggsäck längs Visbys strandpromenad, dumpat väskan och cyklat tillbaks genom knott har energin försvunnit. Jag försöker mig halvhjärtat på lite mingel, lyckas i alla fall få ner några förslag på jämställdhetsarbete men textar sedan kusin som säger till mig att ansluta mig till henne och hennes kollegor på en restaurang. Det känns inte helt fel att kunna gå förbi kön med Tomas Bodström längst fram med sitt entourage. ‘Ursäkta, får jag bara komma förbi här?’ säger jag innan jag dimper ner bland de andra som sitter på rad, med utsikt över vimlet, insvepta i den svenska sommarens obligatoriska filtar.

Väckarklockan ringer, vad som känns alldeles för tidigt nästa morgon. Livets eviga fråga om vad en ska ha på sig blir inte lättare av det nervösa svenska vädret så stoppar väskan med kläder för tre av årets fyra årstider. Det enda jag vet med dagen är att jag ska på frukostseminarium med Genusföretagarna och Diversity Partners.

Jag är ganska duktig (om en får vara lite anti-jante och säga det själv) på att klämma in mig i diskussioner efter panelsamtal och presentera mig. Även om jag inte har lyckats luska ut när den perfekta tidpunkten för att störa infinner sig, utan lyckas alltid avbryta någon mitt i en mening. Blir glatt överraskad av hur många som känner till Add Gender och vad vi gör, som har träffat någon av kollegorna, eller surfat in på vår hemsida för lite fördjupning.

Jag har en hektisk dag, önskar att jag kunde klona mig så att jag inte missar något av alla de saker som händer. Det är några timmar efter lunch. Jag lyssnar på Özz Nujen som talar på F!:s scen innan jag fortsätter med cykeln mot Wisby Strands konferenscenter för att lyssna på ett panelsamtal om valberedning som propp för jämställdhet där Maria Arnholm och Amanda Lundeteg från AllBright ska vara med.

Jag plöjer igenom folksamlingen med min cykel, målmedveten. Väskan hänger tungt på axeln. Vid Sveriges Radios scen ser jag en P3-profil som även varit med i ett UR program som jag sett (i mitt andra jobb) som lärarassistent. Klassen älskade programmet och jag vill imponera på dem med ett foto av huvudrollsinnehavaren. Så jag knatar fram, med min cykel. Frågar om det skulle gå att få ta ett kort på oss, som jag kan visa för eleverna, vinna lite cred (de är svårflörtade de små liven).

Får för mig att han tittar på mig lite märkligt, flackande blick. Det gör att jag lite halvt nervöst börjar prata, ”Klassen gillar verkligen ditt program”. Han säger inget. ”Jag jobbar med barn som har Asperger och ADHD” fortsätter jag, som om det skulle förklara något medan han vant tittar in i kameran och ler stort. ”I en skola i Haninge”. Jag fortsätter prata med hans arm om min axel, han, van vid att bli igenkänd av personer som använder sina barn, elever, barnbarn, kusinbarn, gudbarn eller vad det nu kan vara som ursäkt för ett fotografi. Jag tackar, han ler. Jag plöjer vidare med cykeln, ner mot Wisby Strands konferenscenter, målmedvetet, huvudet högt. Parkerar cykeln, går in, letar efter panelen.

Då. Jag tittar ner. Ser det. Skjortans knappar som knäppts upp då väskans tyngd dragit ner den över axeln. Blottad BH. Bilden bekräftar det jag misstänkte. Bilden med P3-profilen som tittade på mig lite konstig. Där han ler vant in i kameran, armen runt mina axlar. Jag med nervöst ansiktsuttryck… och blottad BH. Detta efter en hel dag på föreläsningar, diskussioner, panelsamtal om jämställdhet, och det slår mig att det med stor sannolikhet, i alla fall om man visste vad jag jobbar med, skulle kunna se det som ett feministiskt, politiskt statement. En oskyldigt blottad BH. Den bilden får nog censureras för barnen dock…

Publicerad den 26 augusti, 2014 av Jessica Areborn
Inga kommentarer

Hur gör man?

Markus: ”När jag sade nej för tredje gången blev hon sur på riktigt. Hon kastade sig ur sängen och skrek ATT DET SKA VARA SÅ JÄVLA SVÅRT, ÄR DU BÖG ELLER? och klädde på sig och gick hem.”

E: ”Jag har alltid varit en känslig person. Jag saknar en manlig vän att prata med på ett djupare plan, en som jag kan prata med när jag är ledsen.När jag har en dålig dag/är deppig så kan det vara av andra anledningar än att Chelsea förlorat en Champions League-final, men det förstår inte mina manliga vänner. Det är väldigt sällan jag åker hem med tjejer från krogen. Jag orkar inte det drama som kan uppstå. Jag har sårat och blivit sårad och jag vet inte vad som är värst. Jag känner inget vidare behov av att ”dra hem brudar”, det fungerar bäst för mig så, idag. När jag förklarar detta för mina manliga vänner så blir de nästan stötta, provocerade, samtalsämnet blir liksom plötsligt för djupt. Dom tycker jag är dum i huvudet. När jag berättar om mina tjejkompisar så börjar det: ”Har ni legat?”, ”Ja, men hon är ändå jäävligt go röv”, osv osv.. Jag blir så sjukt ledsen och arg att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men så är det. Varenda Jävla Dag.”

Anton: ”Så fort man i ett gäng med några grabbar försöker prata om något ‘intellektuellt’, typ politik eller något intressant man snappat upp i någon tidning, ska någon göra sig rolig på ens bekostnad eller så fort som möjligt förlöjliga för att kunna återgå till det gamla vanliga grabbiga med allt vad det kan innebära. Tar man däremot upp samma ämnen när man är ensam med någon av grabbarna i gänget går det hur bra som helst! Hmmm”

Dessa berättelser och många fler kan du läsa på Hur gör man? en sida med historier om den manliga könsrollen. Av män, för män. Spännande initiativ tycker vi på Add Gender. Ni som identifierar er som män och killar, in och skriv!

Publicerad den 13 augusti, 2014 av Jenny Claesson
Inga kommentarer

Jämställd semester eller semester från jämställdhet?

En bekant till mig firar semester på ett hotell i Spanien. Hon delar med sig av sina erfarenheter på Facebook om sina iakttagelser under en veckas tid. Hon berättar om mammor som hämtar mat, ser till att barnen sitter ned och äter. Om mammor som tar hand om barnens tjafs, gnäll och protester.

Papporna glider in efter sin träning, pratar om roligheterna: ”Idag ska vi bada, vi ska ha roligt!” Papporna förser sig själva med det de vill ha, ser till att de egna behoven är tillfredsställda först. Min bekant har inte en enda gång sett dessa fäder ta initiativet till att hämta mat till barnen, torka kladdiga barn eller se till att barnen äter. Sedan är papporna lekfarbröder med sina barn tills det inte är roligt längre; ”Nu får du vara med mamma. Pappa ska vila.”

Ungefär samtidigt sitter jag på tunnelbanan på väg till T-Centralen i Stockholm. En bit ifrån sitter det tre kvinnor, med sammanlagt fem barn omkring sig på sätena. Ett barn vill ha en tofs, en mamma fixar. Ett annat barn är uttråkat; ”Inte långt kvar nu” tröstar en annan mamma. En mamma ser till att det smörjs på lite extra solskydd. ”Åh, jag glömde…” börjar ett barn. Hennes mamma lyfter upp något ur sin handväska; ”Såg den och tog med den.” ”Åh, tack!”

När vi är framme vid T-centralen reser sig tre män som suttit och pratat med varandra hela resan: ”Kom igen nu brudar, nu ska vi av!”

Ingenting under den cirka 20 minuter långa resan har avslöjat att de här männen och kvinnorna med barn hör ihop, att de är tre familjer på väg in till city tillsammans. Jag förvånas över att det fortfarande kan se ut så här en sommardag i Stockholm år 2014!

Varför ser uppdelningen ut så? Vad är er upplevelse av semester och resor med familjen?

PS.

Det finns en underhållande bok i ämnet om familjens projektledare.

Sydsvenskan om jämställdhet i familjen.

Publicerad den 31 juli, 2014 av Frederick Lidman
2 kommentarer

Homosexuella pingviner och nästan-kärlek i Big Brother

För ett par veckor var den stora nyheten i sociala medier att homosexuella pingviner i Bergen, Norge, hade blivit föräldrar. Det är ju alltid kul att folk gillar oväntade familjekonstellationer, men retoriken svensk media använder kring det hela ger mig en sur eftersmak. Jag skulle nämligen vilja hävda att Herman Piele och Pondus inte alls är homosexuella pingviner. Jag skulle säga att de är två pingvinhannar som lever tillsammans – och uppfostrar ett barn.

För att klargöra detta måste vi titta lite på begreppet homosexuell. Begreppet uppstår sent 1800-tal i Ungern, och blir en förklaringsmodell av samkönat begär. Innan fanns Pederastin i antika Grekland, synden Sodomi och så det lite ålderdomliga ordet homofil. Skillnaden är att homosexuell (homo = samma, sex, infinitiv sexus= kön) är att det inte är endast ett begrepp för samkönat begär, eller en samkönad praktik för den delen, utan är kulturell betingat och kommer med identitetsmarkörer. Med andra ord, du kan som man vara sexuellt attraherad, romantiskt intresserad eller utöva en sexuell praktik med män utan att nödvändigtvis vara homosexuell.

Min andra invändning är den disneyfiering som djurriket får dras med, en moderniserad version av fablernas värld där förses med mänskliga beteenden och begrepp. Alltså, homosexualitet är ett kulturell betingat begrepp för människor. Herman Piele och Pondus är pingviner, visserligen boendes i en av människan skapad djurpark men likafullt är de djur. Djur är inte homosexuella, de har en samkönad praktik.

Ungefär samtidigt kom nyheten om Zankie, en så kallad ”showmance” (en romans i en show) i den amerikanska versionen av Big Brother, i engelskspråkiga medier. Zankie består av den heterosexuella Zach Rance och den homosexuella Frankie Grande. Zach säger att han betraktar Frankie som sin pojkvän, eftersom bandet mellan dem är så pass djupt och ärligt, trots att Zach är noga med att poängtera att han är hetero. Zankie kan ses laga mat, gosa och lyfta vikter tillsammans och ha en extrem närhet till varandra, utan att det för den skull blir sexuellt. Detta utmanar en hel del föreställningar om relationer mellan män, och mellan homosexuella och heterosexuella sådana speciellt.

Med retoriken som användes av svenska medier kring Herman Piele och Pondus är jag rädd för hur de skulle skriva om Zankie. Rubriker som ”gayromans i Big Brother-huset” är inte långt borta. På samma sätt som tidningar kan skriva homopingviner, gaybröllop eller homofrågor skulle de kunna göra en oklara slutsatsen att Zankie skulle vara en fråga om en homosexuell romans istället för att se det för vad det är, ett queert förhållande som bryter gränser för vad vi förväntar oss.

Det är viktigt att förstå skillnaden mellan ords olika betydelse. Eftersom den som använder ord har makt. Ord är normerande och genom att slarvigt använda fel sorts begrepp utifrån normativa föreställningar sprids detta vidare. Det är dags nu, 2014, att svensk media blir normmedvetna och lär sig använda begreppen rätt.

Publicerad den 27 juli, 2014 av Emil Akero
1 kommentar

På tal om normkritiska barnböcker…

Vi pratade om författare och böcker i allmänhet. Det var ett samtal som spände från Jane Austen, Jules Verne och Oscar Wilde till Joyce Carol Oates, Astrid Lindgren och Dan Brown(!). Ja, den sistnämnde skulle jag kunna ägna en eftermiddag åt att diskutera, men det är inte därför vi är här. Det var när vi kom in på Astrid Lindgren som en av deltagarna sa:

”Varför kan inte böcker och sagor för barn handla om vanliga familjer, handla om föräldrar som kämpar tillsammans och som klarar av det? Nuförtiden är det bara böcker om skilsmässobarn, bonusbarn och bonusföräldrar.”

Ja, varför är det så? Eller, är det så? Jag upplever att det har varit ett uppsving för normkritiska barnböcker de senaste åren. Kanske det beror på mitt intresse för just normkritik att jag uppmärksammar just dessa böcker? Kanske får de ett extra bra medialt genomslag just därför att de är normkritiska? Jag tycker det viktigaste är att de finns!

Varje dag i tidningar, på tv, på allmänna transportmedel matas vi med bilden av kärnfamiljen bestående av två heterosexuella föräldrar med två, ibland tre, barn. Det blir normen som vi ska förhålla oss till. De som lever i denna typ av familj reflekterar inte över det därför att det stämmer överens med den egna självbilden.

Resten, oavsett typ av familjebildning, känner inte igen sig i detta. Då tycker jag att det är bra att det finns böcker för barn i alla åldrar som visar på att det finns många typer av familjekonstellationer och att det inte är något konstigt med det.

Det är ju det som är det finurliga med normkritik, att man genom att visa på normer och värderingar som gör att man uppfattas som en avvikare, kan synliggöra maktstrukturer och visa på konsekvenser av denna obalans. För genom att skriva om ensamstående föräldrar, familjer med två mammor, två pappor eller regnbågsfamiljer kan man visa på en mångfacetterad värld och att det finns alla möjliga familjekonstellationer och att ingen är bättre eller sämre än den andra.

Om vi jämför med sexualitet så behöver vi som är heterosexuella aldrig komma ut med vår sexualitet. Och om vi då säger att vi tolererar andra sexualiteter så osynliggör vi varför de gång på gång måste berätta om sin läggning, varför deras rättigheter inte tillgodoses per automatik.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att olika perspektiv berikar. Och det är det som normkritik ytterst handlar om för mig. Våra olikheter berikar oss, det är likriktningen som gör oss fattigare.

 

RFSL har ett par dokument som de har publicerat med bra ingångar på normkritisk litteratur. Du hittar de här och här.

Publicerad den 20 juli, 2014 av Frederick Lidman
1 kommentar
© 2025 Jämställdhetsexperten